NOU 2001: 34

Samiske sedvaner og rettsoppfatninger

1.3.1 Ripjakt med snara

Samerna 1 har alltid kombinerat flera resurser för att livnära sig. Utmarksresurserna utgör en del av de totala kombinationsmöjligheterna. Existens av och tillgång till sådana resurser fungerar också som en stabiliserande faktor när det gäller att hålla befolkningen kvar i glesbygdsområden. Områdets resurser har betydelse för den lokala samiska kulturens vitalitet och förmåga att behålla sina särdrag. En person uttrycker denna aspekt i förhållande till utmark:

  • «Meahcci lea doallan min bajás.» «Utmarken har givit oss livsuppehälle.»

Och:

  • «Dá¿as lea ruvnu ja evre, sápmela℅℅as fas lonuhus.» «Norrmän har sina kronor och ören och samerna sina kombinationsnäringar.»

Under detta århundrade har ripjakten varit en av de viktigaste vinteraktiviteterna inom Tana kommun. 2 Jag har i detta sammanhang intresserat mig för en gammal jaktmetod, nämligen ripjakt med snara. I dag finns det fortfarande samer som jagar ripa på detta traditionella sätt. Ripjakt med snara äger rum under vintern då det finns lagom mycket snö.

1.3.1.1 Ripjaktens betydelse

På sina håll hade ripjakten en stor ekonomisk betydelse t.o.m. början av 1970-talet. 3 Ripor har främst jagats för försäljning. Enligt uppgift fick man under 1950-talet 4 kronor för en ripa. Varje familj ägnade sig då åt ripjakt. En familjs ripjaktsområde (sa. gárdun-eatnamat) 4 ingick i regel i familjens totala område (sa. guovlu) för utmarksaktiviteter, liksom fångst, inlandsfiske, bärplockning, samlande av skohö (no. sennegras) m.m. De «stora» ripjaktsområdena låg i regel lite längre bort från en persons hem eller huvudbostad. Av den undersökning som Hans-Erik Varsi (1992) har genomfört i Tana kommun i Polmak/Alleknjarg och i Torhop/Vestertana framgår att fångst och jakt då fortfarande betydde mycket för befolkningen i dessa bygder, dels som näring, dels för hushållet och dels som fritidssysselsättning. Gällande mitt geografiska studieområde har man ett intryck av att de två förstnämnda betydelsekategorierna är de väsentliga för befolkningen där. Men särskilt när det gäller jakt och fiske i insjöar tycks den rekreationsmässiga betydelsen ha en ökande betydelse.

Dagens ripjakt har inte samma ekonomiska betydelse som före 60-talet. Antalet personer som deltar i jakten är mindre och ripbeståndet har minskat. Det har blivit svårt att livnära sig själv och sitt hushåll med inkomsterna från en enda näringsgren. Redan på 50- och 60-talet sökte sig många till diverse arbeten utanför hemmet som snickare, vägarbetare m.m. Dessa aktiviteter kunde inte förenas med ripjakt eftersom man tidvis bodde på andra orter. Tidigare fick man under goda år eller «jahkodat» 5 över 500 fåglar. Antalet kunde faktiskt under goda år uppgå till 1000–2000 ripor per vinter. Märk att flera familjemedlemmar tidigare deltog i jakten. Fångsten sålde man till lokala uppköpare på den norska respektive finska sidan av gränsen. Man kunde även byta till sig varor. Nu får man räkna med fångst av ett mindre antal fåglar. Dessutom varierar förekomsten av ripor kraftigt från år till år. Vissa år får man endast 80 ripor och andra år 400–500 eller fler. Priset är f.n. 50 kronor per styck.

1.3.1.2 Fasta platser m.m.

Tidigare använde man flera bostäder (kåtor och stugor) inom sitt totala resursområde. «Ordning» manifesterades genom fasta (strategiska) bosättningsförhållanden, bestämda platser för inhöstingsaktiviteter och fasta partner 6 . Detta bidrog till att andra respekterade en familjs/persons aktivitetsmönster och bruk av ett område inklusive dess resurser. En kontinuerlig sed och aktivitet länkades därigenom samman med bruksrätt. Detta bekräftas av utsagor av följande karaktär:

  • «Ovdal lei olbmuin fásta báiki ja fásta skihpár. Earát eai boa[d]e dohko, go lea fásta báiki.» «Tidigare hade man en fast plats och en fast kamrat. Andra kommer inte dit, eftersom man har en fast plats.»

Också när det gäller andra näringsaktiviteter talar man om sådana vanor som har en i tid och rum fast karaktär:

  • «Lubmemis mus leat dolo[s] áigge rájes fásta báikkit.» «När det gäller hjortronplockning så har jag av gammalt bestämda inhöstingsplatser.»

En kåta kunde byggas för ett enda bruksändamål, t.ex. för att användas i samband med slåtter. 7 Det man behövde var ett skydd eller ett hem. En person kunde ha flera kåtor. 8 Ofta byggdes en kåta gemensamt av ett par-tre män som var släkt med varandra eller var partner i förhållande till varandra. Så sker det även i dag. Flera har då tillgång till kåtan. Då satte man inte upp sin kåta i närheten av någon annans plats, vilket sammanhänger med respekt för den andras fångstområde. Man var därvid och överhuvudtaget också noggrann med att inte tömma ett område på ved. Det var brukligt att flytta från ett område och sätta upp en kåta på en annan plats för att spara ved eller låta träden växa i det område där man tidigare hade vistats. Kåtorna behölls öppna så att även andra än ägaren kunde vistas där, speciellt under den tid vederbörande ägare inte själv var närvarande. Detta skedde så att ägaren behöll sina rättigheter. Många informanter vittnar om nackdelarna med att kåtorna (eller stugorna) även i dag står öppna för allmänheten. Numera kan detta medföra oordning och att saker kommer bort. Förr hade man inte liknande problem.

Tidigare vistades man i regel inom ett avlägset jaktområde 1–4 veckor i taget. Förr i världen jagade man också i lag och delade fångsten. I början av 50-talet använde man renhärk och skidor som transportmedel. Man använde också oxe som transportdjur, även på vintern. På 50-talet började man anskaffa traktorer, på 60-talet kom snöskotrar och så småningom även andra terrängfordon. Skidor är fortfarande i bruk. De kombineras med användandet av snöskoter. Användningen av motordrivna fordon medför att man inte nödvändigtvis behöver stanna någon längre period inom sitt jaktområde uppe i fjällen. Men man måste hålla sitt område under uppsikt.

1.3.1.3 Sedvanor och rättsuppfattningar har kontinuitet

Inom området för en bys jaktaktiviteter ligger den enskilda individens platser, förr som nu. En persons huvudsakliga jaktområde ligger även i dag långt borta från den fasta bostaden. Andra respekterar hans område och han respekterar andras områden. Hans kontinuerliga aktivitet signalerar till de andra jägarna att bestämda «gárdun-eatnamat» (marker där man har sina fångststängsel) är förbehållna honom. De andra jägarna känner till att det är en sedvana hos en viss bestämd familj att bruka vissa bestämda områden. De som snarar ripa berättar att de i första hand använder sina traditionella fångstområden, dvs. sådana områden som också använts av deras föräldrar. En man berättar:

  • «Sámit fitnet dihto marrasiin. Mii vázzit dihto báikkiid. Mun in vuolgge Hillágura bivdit. Mu eana lea dákko. Mun die[d]án gosa galggan geah℅℅at. Die[d]án juo ahte dan meastaga lea rievssat.» «Samerna jagar inom bestämda fjällområden. Vi går längs bestämda platser. Jag far inte ut för att jaga i platser som tillhör Hillágurra. Mina land ligger här. Jag vet var jag skall leta. Jag känner till bakom vilken buske riporna är.»

Och det bekräftas, att

  • «Ásllat-Niillas gárdu Samper-ro[d]u.» «Aslak-Nils snarar i Samper-rohtu.»

Kunskaperna har man lärt sig av sina föräldrar eller äldre släktingar/jägare:

  • «Ii leat ávki mannat gasku vuomi ja dohko bidjat gárddi. Lean oahppan gándan gárdut: Lásse-Ovllá ja Pávvel-áddjá leaba mu oahpahan.» «Det är ingen mening med att man sätter upp en ripstängsel mitt i en skog. Jag har lärt mig att snara som ung: Lars-Ole och Pávvel-áddjá har undervisat mig.»

De olika utmarksaktiviteterna sker med utgångspunkt från en stuga eller en kåta. En stuga eller kåta kan även fungera som en ytterligare markering av ett område i förhållande till andra personer som kan ha tänkt sig att bruka samma platser. En kåta är i detta hänseende en rättslig markör. 9 Tidigare behövde man inget tillstånd för att sätta upp en kåta inom sitt eget resursormåde (jf. Prestbakmo 1994, s. 177). Följande är en ofta förekommande kommentar till dagens förhållanden:

  • «Dál galgá justa ℅ilget: lea hirbmat báberdoallu jos galgá goa[d]i hukset ... Dat ii leat [s]at dat ovddes, dán áigge galgá leat bábermáhppa fárus, gos lea gárdon. Beaivvála℅℅at galgá ℅cállit.» «Nu måste man redogöra för detaljer: det uppstår en enorm pappersexercis om man vill sätta upp en kåta ... Det är inte längre det samma som förr i världen. Numera måste man ha en pappersmapp med sig med uppgifter om där man snarat. Dagligen måste man göra anteckningar.»

Antalet fåglar och fåglarnas rörelseschema kan variera från år till år. I det område där man snarat kan antalet ripor plötsligt minska. En del flyttar ut eller rör sig i en annan riktning. Samhället befinner sig också i en förändringsprocess. En del samer upphör med att jaga och det sker ett naturligt bortfall av jägare. Det kommer också andra intresserade till de gamla jaktområdena. Jägaren anpassar sig till förändringarna genom att utvidga sitt område, ta nya platser i användning eller tillfälligt bruka andra områden. Härvid kan en jägare närma sig och korsa andras jaktområden. Detta accepteras av de andra lokala jägarna om de samiska normerna iakttas i övrigt.

1.3.1.4 Landskapet, vädret och ripans beteende har en kausal effekt

Kontexten för en ripjaktsaktivitet är inte enbart avhängig av en människas intentionalitet, regelverk och planering. En exakt planering av aktiviteterna för att uppnå målen ter sig många gånger onödig och irrationell. Men en viss planering behövs dock, vilket förutsätter ett antal möjligheter (formella tillstånd) att använda en snöskoter eller eventuellt skida för att se var riporna befinner sig. Man far upp till sina områden för att se om det finns spår av fåglar och/eller om man hör «skeaikkas» (sv. ripans läte).

  • «Olmmo[s] láve fitnat vus guldaleamen gos lea rivttes skeaikkas ja jietna, dohko heive fitnat bivdosiid bidjamin.» «Man brukar fara upp för att lyssna var ripans läten och skrik hörs. Där placerar man vid ett senare tillfälle snaror.»

Avgörande i samiska sammanhang är: landskap, väder och ripans beteende. Dessa faktorer har en kausal effekt på ripjakten. Man måste ha god kännedom om och lyhördhet för dessa förhållanden. Man tar därvid också hänsyn till släktområden och andra personers avsikter. 10

Samverkan sker mellan människan och naturen. En jägare måste ha insikter i hur samverkan sker och reella möjligheter att anpassa sina strategier till de olika påverkande faktorerna. Om det finns lite snö, rör sig ripan över stora områden. Kanske flyttar fåglarna till «jeaggi» (sv. myrmark) eller till «va[d][d]a» (sv. ett stort område utan träd). Dessa områden är inte bra för en fångstaktivitet. Inom «vuopmi» (sv. skog) kan det vara svårt att finna fångstplatser. Om snön täcker bäckar, kvistar och buskar kan riporna röra sig mot områden högre upp. Där kan man fånga dem lättare. Det gäller alltså att hålla reda på var fåglarna befinner sig. Sedan tar man sig dit. Detta kräver en mer eller mindre kontinuerlig närvaro inom jaktområdet. Också korpar och rävar «jagar» ripa, dvs. de tar ripor från snarorna. Detta är en av orsakerna till att man måste bevaka och ofta besöka sina gärden. Om det finns för många rävar och korpar inom ett visst område eller när det på vårvintern börjar bli ljust, är det inte längre särskilt bra förhållanden för ripjakt med traditionell metod. Vidare tar man hänsyn till snömängden i relation till snarorna. För mycket snö kan helt eller delvis täcka snarorna, vilket får inverkan på fågelns sätt att fastna i fångstanläggningen. Detta i sin tur påverkar andra fåglars och rävars beteende i förhållande till ripan som byte.

Det ideala området för jakt är ett landskap med en naturlig variation, t. ex.:

  • «vuopmi» = skog

  • «maras» = låg fjällterräng, låg fjällsida

  • «ávzi» = dal med branta väggar, en bäck i en sådan dal

  • «orda» = övre delen av ett fjäll, ett trädlöst område högst upp

  • «johka» = bäck, älv

Den här typen av information är en förutsättning för framgång med ripjaktsaktiviteterna. För att hålla sig informerad om dessa förhållanden och för att justera sina fångstanläggningar och platser behöver en jägare regelbundet och ofta komma till sina snaror. Vissa restriktioner (lagar och förordningar) angående färdsel i utmarken sätter dock begränsningar för användandet av snöskoter med syfte att röra sig i terrängen. En informant säger om detta:

  • «Ráfála℅℅at ii beasa olmmo[s] dál johtit meahcis. Galgga[s]ii beassat ráfis johtit: geah℅℅at ja ohcat.» «Numera kan man inte färdas i skogen utan att bli störd. Man borde kunna färdas ostörd: se sig omkring och leta.»

Och en annan fortsätter:

  • «Rievssatmeahccái ii sáhte olmmo[s] [s]lumpa mannat. Don fertet fitnat vus geah℅℅amin.» «Man kan inte fara till riplandet på måfå. Man måste först fara dit för att rekognoscera.»

Dessutom måste man som jägare vänta på «jearga», dvs. de rätta förhållandena:

  • «Don fertet geahccat dan beaivái, leago odne gárdejearga.» «Man måste undersöka dagen, se om förhållandena är de rätta för en ripjakt.»

Ibland hinner det bli december innan det blir «jearga».

1.3.1.5 Påverkan utifrån

Det är både i detta och i andra sammanhang vanligt att ge uttryck för den meningen, att samerna har haft en slags inre autonomi i förhållande till staten och att man nu håller på att förlora den inre styrningen:

  • «Vuoigatvuohta lea dál heajubut. Dalle ovdal ii lean oktage mearrideamen.» «Rättigheterna är försämrade, då var det ingen som fattade beslut för en.»

Vidare sägs det, att:

  • «Máddin dat ráhkadit lagaid. Doppe dat ie¿a hutket ja sáddejit deike mearrádusaid. O.m.d. jos aiggut meahccái, de galggat ohcat lobi. Jos áiggut jávrriid bivdit, de fertet dihto[s]tit, maid jávrriid oa¿¿ut bivdit ja mainna sáimmaiguin. Á[s][s]i sáhttá leat nu ahte ie¿at gáttuid mielde dus lea lohpi, muhto dá¿a lága mielde leat lobihu[s][s]amin.» «Lagarna instiftas i söder. Där undersöker de våra saker på egen hand och sänder hit bestämmelserna. Man måste ansöka om tillstånd när man skall till utmarken. Om man vill fiska i sjöar, då gäller det att att undersöka vilka sjöar har man tillstånd till och med vilken typ av garn. Det kan ju vara så att man tror att man har ett tillstånd, men enligt norska lagar handlar man olagligt.»

Och att:

  • «Dat maid ahte go o[d][d]a njuolggádusaid ráhkadit de hui unnán guldalit sámiid ákkaid eaige váldde vuhtii. Eai dáhto guldalit guovllu olbmuid ákkaid ja rá[d]iid. Dat mearridit dego sin mielde lea buorre.» «Också det att när man inför nya bestämmelser så tar man lite hänsyn till samiska argument. Man vill inte lyssna på lokalbefolkningens argument och råd. De bestämmer såsom det är bra för dem.»

Numera konkurrerar samerna om skogens resurser med jägare från andra orter. När det gäller resurserna i de traditionella (bygdens) områdena så anser man att dessa resurser tillhör lokalbefolkningen:

  • «Rievssahat ja luopmánat gullet báikegotti olbmuide, seammá dat guolitge.» «Riporna och hjortronen tillhör lokalbefolkningen, det samma gäller för fisk.»

Man är särskilt upprörd över de icke-lokalt boende som jagar under sin fritid inom sådana områden som upplevs tillhöra lokalbefolkningen. Man måste hela tiden hålla i minnet att det finns många faktorer som bidrar till att rättsnormerna omvandlas i brytningen mellan det gamla och nya. Ökad fritid, penningsekonomi, framkomlighet (öppna spår och vägar, terrängfordon), «gynnsam» lagstiftning och föreskrifter medför att fler och fler söker sig till de områden där de berörda samerna länge har varit ensamma om att nyttja naturresurserna. Utomstående har andra uppfattningar och vanor gällande användandet av utmarksresurserna. Deras uppfattning om naturen har också en annan karaktär. Ett och samma landskap har olika betydelse för olika personer och grupper. Lokalbefolkningen vill kunna leva kvar i trygghet inom sitt traditionella område. Lokalbefolkningen är beroende av det som skogen och vattnen kan ge. I och med de icke-lokalt boendes närvaro och aktivitet krymper den lokala befolkningens möjlighet att ha en traditionell ripjaktsaktivitet som en (tilläggs)inkomst och/eller en del av dess «birgejupmi» (birget = ha tillräckligt för att klara sig). Jag skall citera en informant:

  • «Dat bohtet váldit beatnagiin rievssahiid. Daidda lea suohtas, midjiide fas báhcá nealgi.» «De kommer och tar riporna med hundar. Detta är ett nöje för dem. Det som blir kvar för oss är hunger.»

Ett annat citat:

  • «Dán áigge mearrádusat ja hervvo[s]tallan manná luonddu olbmo vuostá.» «Nutida bestämmelser och förnöjelser går emot naturmänniskan.»

Det riktas från de fastboende samernas sida mycket kritik mot motorfärdsellagen från 1977. Den innebär vissa restriktioner gällande färdsel i utmarken vilket medför effekter av flera slag. 11 Det upplevs som svårt att få tillstånd att använda terrängfordon i utmarkerna. Ansökningsprocedurerna kräver mycket möda och arbete. Man anser också att den berörda lagen och reglerna i den utgör hinder för att komma fram till sitt område och till sin stuga eller kåta. Det uppges vidare att det numera är svårt att få använda invanda stigar och de rakaste vägarna i utmarkerna. Ett landskaps konstituella spatiala element är enligt Christian Norberg-Schulz (1971, s. 18) platser, områden och stigar. I samiska sammanhang kan man till listan foga existensen av stugor och kåtor, tidigare även offerplatser. Många informanter framhåller att bruket av ett område förutsätter tillgång till området, möjligheter till transport, möjligheter att bruka en kåta som boställe m.m. Bevistandet skall helst ske så att familjerna kan vara samlade om de så önskar. Såsom det är i dag så kanske bara en medlem av en bestämd familj får reella möjligheter till en kontinuerlig vistelse i fjällen. Frågan gäller också möjligheter till förmedling av traditionella kunskaper, sedvanor, värdenormer och rättsregler till kommande generationer på ort och ställe.

1.3.1.6 Upplevd orättvisa

Många anser att sameområdena tillhör samerna, i vart fall har länge tillhört dem:

  • «Sámieana orui gullamin sámiide hui guhká. Dál ii [s]at oro gullamin sámiide.» «Samelandet verkade tillhöra samerna mycket länge, men nu verkar det som om sameområdet inte längre är samernas.»

Om ingenting annat så var i alla fall fjällen samernas:

  • «Dat mii min mielas lei hui ℅ielggas – mii eat oppa eahpidange dan – lei dat ahte geasa duottar gullá.» «Det var mycket klart för oss vem fjällen tillhörde – det rådde inget tvivel om detta.»

Det föreligger bland mina informanter en upplevd känsla av orättvisa. Många menar att det inte är rätt att uttunna samernas eller lokalbefolkningens rättigheter inom deras egna områden:

  • «Diet lea hui boastut ahte máilmmi olbmuin leat seammá vuoigatvuo[d]at go gili olbmuin.» «Det är inte rätt att den stora allmänheten har samma rättigheter som lokalbefolkningen.»

Vilket bekräftas av bl.a. följande uttalande:

  • «Ii leat riekta ahte báikki olbmuin rivvejit eret vuoigatvuo[d]aid.» «Det är inte rätt att man tar ifrån lokalbefolkningen dess rättigheter.»

En person uttrycker sin mening på följande sätt:

  • «Mii oaidnit á[s][s]i eará láhkái: mii eat leat addán gárdunlobi eret. Earát leat dan váldán mis eret. Mii eat oainne ahte dárbba[s]at lobiid, go gearddi ovdalge eat leat dárbba[s]an.» «Vi ser saken på ett annat sätt: vi har inte givit bort vårt tillstånd att snara ripor. Andra har tagit det ifrån oss. Enligt vår uppfattning behöver vi inte några som helst formella tillstånd, eftersom vi inte har behövt sådana förr.»

1

Med «samerna» syftas på samer i det berörda studieområdet i Tana kommun.

2

Beskrivningen avser inte aktiva renskötare. Rättsnormerna angående ripjakt gäller emellertid i stort för alla kategorier av samiska jägare i det berörda området. Det poängteras dock att renskötare har ett intresse av att begränsa andras aktiviteter och färdsel i utmarken. Därutöver ligger det i deras intresse att begränsa stugbyggande i utmarkerna.

3

Man jagade också rävar, harar och hermeliner förutom en del fågelarter. Älgjakten har blivit betydelsefullt under senare år.

4

På samiska kan ett sådant område kallas «gárdun-eatnamat» (marker för ripjakt med snara) eller «bivdo-eatnamat» (jaktmarker). «Eana» (pl. eatnamat) avser grund, mark, terräng, land och jordglob. Man hör också beteckningen «fieski» som annars används av renskötare och avser bl.a. ett område där det finns renspår att se. Ibland används också ordet «|guovlu» (sv. trakt, område) i detta sammanhang. Inom ett stort ripjaktsområde kan man ha flera «ringar», på samiska «bivdo-rieggat», där man placerar sina snaror. Fångstanläggningarna (snarorna) kallar man «gárddit»: «gárddiid lusa vuolgit» betyder «att ge sig iväg till snarorna».

5

Angående ordet «jahkodat», se not 13.

6

När det gäller partnerskapsförhållanden i samiska sammanhang, se t.ex. Valonen 1956 (ripjakt), Dikkanen 1965 (laxfiske i Tana älv) och Paine 1970 (renskötsel).

7

Ett samiskt ord för en sådan kåta är «ládjo-goahti».

8

En informant berättar att hans far hade 8 kåtor i utmarken.

9

Kåtor, stugor, stigar och leder, heliga platser och höstningsplatser med omgivande geografiska områden bildar ett kulturellt landskap. Platserna har i alla fall delvis formats av mänsklig aktivitet. Man talar om «sohka-goa[d]it», dvs. kåtor som ägs och utnyttjas av en viss släkt. De utgör en förutsättning för att bedriva de näringar som bedrivits och som alltjämt bedrivs. En kåta är ett ställe där man bor och gör sina dagliga sysslor. De olika kåtorna bildar ett nätverk av boställen som tillsammans har betydelse för organisationen av hushållets ekonomiska och kulturella aktiviteter. Vidare utgör kåtan en samlingsplats där man umgås, diskuterar med varandra och överför traditioner till de yngre generationerna.

10

Det är mycket viktigt att jämt hålla sig informerad om andra personers planer beträffande deras näringsaktiviteter.

11

Motorfärdsellagen (Lov av 10. Juni 1977 nr. 82 om motorferdsel i utmark og vassdrag) har som utgångspunkt att motoriserad färdsel i utmarken och längs vattendrag är förbjuden. Färdsel är tillåten då den är av nyttokaraktär av bestämd typ, t.ex. då ens verksamhet räknas som jordbruks-, skogbruks-, eller renskötselnäring. Verksamheten skall ha en viss omfattning och intäktsmässig betydelse. Enligt föreskrifter kan man få särtillstånd att använda motorfordon för andra ändamål. De fastboende samerna kan här hämta stöd för sina behov att använda motorfordon för t.ex. transport mellan en bilväg och stuga, körning pga. utmarksnäring m.m.