NOU 2007: 14

Samisk naturbruk og retts­-situasjon fra Hedmark til Troms

2 Förhistoria

Redan vid Stettinfreden 1570, som var en följd av det nordiska sjuårskriget (1563-1570), slogs vissa rättsliga principer fast. I fredsfördraget, artikel 9, står det att de servitut och rättigheter som någon av staterna eller staternas undersåtar hade i något av de andra rikena skulle bestå. En del forskare anser att artikeln inte avsåg de norra delarna av Skandinavien, utan man hävdar att det snarare är landskapen Skåne, Halland och Blekinge som avses eftersom dessa då hörde till Danmark 1 . Sverige hade sedan Gustav Vasas tid haft som mål att införliva dessa landskap med riket för att säkra en tullfri sjöfart genom Öresund och att undanröja det hot som dessa danska landskap utgjorde mot Sverige genom att många danska arméer hade satts upp där och sedan marscherat mot Sverige.

Tullsatserna som svenskarna tvingats betala till Danmark hade också varit mycket besvärande och verkat som ett hinder för svensk handel. Även Holland drabbades av dessa tullar och det var alltid svårt att förutsäga vilken sida dessa skulle ta vid krigen mellan länderna. Den sida som Holland grep in på vann ofta krigen, eftersom de hade en flotta som var helt överlägsen de svenska och danska flottorna. Hollands ingripanden vilade helt på taktiska övervägande utifrån vad som var bäst för deras handel.

Men en konsekvens av freden blev att Sverige avsade sig alla anspråk på Norge, Skåne, Halland och Blekinge, Gotland, Jämtland och Härjedalen. Den danske konungen avsade sig också alla anspråk på den svenska kronan. Det blev inga förändringar av de då bestående gränserna och man kan säga att fredsfördraget utgjorde det definitiva slutet på Kalmarunionen.

Artikel 9 i fredsfördraget är dock intressant eftersom den godtar och reglerar servitut som undersåtar i ett land har in i det andra. Detta kan också vara grunden till de föreställningar som än idag finns, och som fördes fram under unionsupplösningen, om den samiska rätten i Norge som ett statsservitut för Sverige som stat, och inte en civilrätt för de berörda samerna.

Denna artikel har också vid vissa tillfällen åberopats som stöd för svenska territoriella anspråk uppe i norra Norge och vise versa. Artikeln lyder som följer:

«9. Do auch die Kon. W. oder derselber underhane vom adel oder andere. auf und an den grenzen gesessen , von alters aus einem in der anderen reich und lande gerichtsgewaldt, rente, gulden, servitut an fischereyen, jagt, widtbanen oder andere nutzbarliche gerechtigkeit gehabt, soll ein ider beisollichem seinem alten gerach, besitz, und gerechtigkeit gelassen, und alle unrechtsmessige turbation, hindernus und inhalt durch Ihre Kon. W. bey den amptleuten und underthanen mit ernst abgeschafft und abgestellt werden.» 2 .

Det kan diskuteras huruvida det var omsorg om de enskilda människornas eller nationens egna regalanspråk, som var grunden till denna artikel. Då ländernas territoriella anspråk byggde på principen om att det landet som den enskilde skattade till, också ägde domicilitet över det beskattade området, kan detta misstänkas vara den reella grunden till staternas positiva hållning till enskilda människors rättigheter i de andra länderna, vilket i förlängningen principiellt kunde vara en möjlighet till landanspråk i de delar som ej hade någon fastställd gräns.

Senare kom detta också att ske genom att Sverige hänvisade just till denna artikel när det gällde skattläggningen av olika samegrupper, speciellt längs den norska kusten, mellan Tysfjorden och Varangerfjorden. 3

Detta kan vara en förklaring, förutom skatteintäkterna, till att det finns skattelängder upprättade ända sedan mitten av 1500-talet. Det låg i staternas intresse att visa att man hade överhöghet över samerna och detta skedde genom att skattlägga dessa. Från den första början hade säkert det ekonomiska incitamentet varit det viktigaste men till detta kom just de ovan nämnda politiska dimensionerna, vilka med tiden blev allt viktigare i kampen om nordliga delarna av Skandinavien.

I traktatens 24 artikel finns också en bestämmelse hur man skall lösa tvister i de fall de uppstår. Där finns riktlinjer hur man skall gå till väga vid tvister eller olika uppfattningar mellan länderna. Enligt dessa riktlinjer skall det landet som är missnöjt först hänvända sig till det landet som tvisten berör och man skall gemensamt försöka komma till en lösning.

Om detta inte är möjligt finns ett skiljedomsinstitut föreskrivet i fredsfördraget. I skiljenämnden skall det ingå sex riksråd från respektive land. Detta skiljedomsinstitut var dock upprättat tidigare vid Brömsebrofreden 1541. 4 Dessa riksråd var under processens gång fritagna från sin trohetsed till kungen. Om man inte lyckades lösa tvisten eller om någon fick enkel majoritet skulle kungarna gemensamt utse en ordförande, och om man ändå inte uppnådde enighet skulle ordföranden utses genom lottdragning.

Att samerna haft en politisk betydelse länderna emellan framgår av det faktum att de behandlats i två fredtraktat. Först vid freden i Teusina 1595, mellan Sverige och Ryssland, där Ryssland avstod från beskattningsrätten av lapparna från Österbotten till Varanger.

Den andra gången var i freden mellan Danmark och Sverige i Knäred 1613. Där avsäger sig Sverige överhögheten över samerna, mellan Tysfjord och Varanger, men har fortfarande en viss rätt att ta upp skatt i området.

Redan 1603 hade emellertid beskattningen av samerna föranlett ett nytt möte mellan de svenska och danska konungarna, det så kallade Flabäcksmötet 1603, som också ledde till en dom i enlighet med ovan beskrivna skiljedomsförfarandet. Vid dessa förhandlingar hänvisas till förhållanden vid Stettinfreden 1570 och parterna försöker flytta över bevisbördan, om hur rätten till beskattningen uppstått på motparten, vilket var svårt för att inte säga omöjligt att bevisa. Resultatet av förlikningen blev att Sverige tillerkändes beskattningsrätten över sjösamerna som de haft före Stettinfreden, medan Norge tillerkändes höghetsrätten. Sjö­samerna ansågs vara norska undersåtar. Sverige fick alltså bara ett servitut över beskattningen. Fjällsamerna omnämndes inte alls i domen, utan dessa anspråk från norsk sida får nog anses vara underkända. 5 I förberedelserna till mötet framgår att båda länderna hävdar sin urgamla rätt att beskatta samerna och detta försökte man lägga till grund för de regalrättsliga territorialanspråken 6 . Det framgår tydligt att inget av länderna hade suveränitet över området utan det pågick en politisk maktkamp mellan länderna där samerna användes som slagträn. Det var tre länder som deltog i maktkampen, även Ryssland var med när det gällde de östliga delarna av Sápmi.

I diskussionerna talar man enbart om skatten som samerna betalade och inte om någon leija eller arrende eller bygsel. Den juridiska naturen av samernas rätt omnämns inte, och kanske var det inte heller något centralt tema på denna tid, utan man talar som sagt bara om skatten som samerna betalar till de olika länderna, i vissa fall till alla tre länderna. Detta är en klar indikation på att ingen av länderna kunde hävda någon suveränitet över området och utkrävandet av skatterna hade säkerligen många godtyckliga drag.

Flabäcksmötet 1603 hade som viktigaste punkt på dagordningen beskattningsrätten över samerna. Detta visar att samefrågan redan innan några gränser var fastställda var ett tvisteämne för de två staterna i vardande och deras expansionsansträngningar uppe i norr.

Efter domen i Flabäck som av Karl IX uppfattades som en framgång startade en mycket aktiv period från svenskarnas sida och man flyttade fram sina positioner, vilket ledde till motreaktioner från norsk sida. Efter diverse politiska turer ledde detta fram till att Danmark var berett på att gå i krig. I februari 1611 drev kung Kristian i igenom ett beslut i riksrådet om att till våren börja ett krig och den 4 april förklarar Danmark krig mot Sverige. Finnmarksfrågan var en av de viktigaste anledningarna till kriget. Men redan vintern 1611 hade svenskarnas aktiviteter i Finnmarken ebbat ut. Detta krig kallat Kalmarkriget pågick till freden i Knäred 1613. Karl IX hade haft en vision om ett ishavsvälde, som han med stor iver försökte upprätta. Men i och med Karl IX:s död i oktober 1611 försvann också drivkraften bakom dessa strävanden.

Gustav II Adolf efterträder Karl IX och avstår vid tillträdandet att kalla sig «lapparnas konung» i sin långa titel, vilket dock Karl IX gjort. Han är helt inriktad på att få till en fred med Danmark och anser inte Finnmarken vara av samma vikt som sin företrädare. Efter ett krig som varade i två år är båda länderna tämligen krigströtta och detta underlättar fredsprocessen. Vid freden som sluts den 20 januari 1613 i Knäred avstår Sverige anspråken på Finnmarkskusten och de förhållanden som i princip kom att råda fram till 1751-års gränstraktat grundläggs. De tvister som förkommer är om det såkallade fellesområdet som bestod av Kautokeino, Avjovara och övre Tana (Polmak), vilka även fortsättningsvis kom att betala skatt till både Sverige och Norge, men kom att ligga under svensk jurisdiktion.

Efter Gustav II Adolf tillträde dras Sverige så småningom in i krigsaktiviteter nere på kontinenten, vilka med kortare avbrott kom att pågå till Karl XII:s död 1718, i princip 100 år. Någon kraft att på allvar hävda någon rätt till Finnmarkskusten hade inte Sverige och kolonisationen av norra Sverige kom också av sig och kom inte igång igen förrän efter mitten av 1700-talet, när befolkningen i Sverige sakta börjar återhämta sig efter de många krigen. Denna tid brukar i Sverige kallas knektänkornas tid. Däremot var skattetrycket mycket stort på samerna och kriget var säkert en bidragande orsak till detta eftersom Sverige var hårt ekonomiskt ansträngt. Samerna hade mycket stora svårigheter att klara skatterna. Om skattetrycket blev för stort så flyttade samerna ofta över till Norge. Detta var ett problem som återkom i de svenska annalerna, vilket förde med sig att man från svensk sida var tvungna att inte utarma samerna så till den grad att de valde att flytta till Norge. Man kan förmoda att nationalitetskänslan inte var så djupt förankrad hos samerna eftersom nationsbildningsprocesserna i de olika länderna enbart inneburit problem för dem.

Norge hade också dispyter och diskussioner med ryssarna om beskattningen av östsamerna och Kola. Dessa diskussioner kan härledas ända tillbaka till 1251 då Norge och Novgorod i en gränsöverenskommelse delade beskattningsrätten av samerna mellan Malangen och Ummptokflällen i det inre av Kolahalvön 7 , men dessa problem ligger utanför ramen för det som avhandlas i denna studie. Gränsförhållandet mellan Norge och Ryssland blev inte slutgiltigt avklarat förrän 1826. 8

1

Raestad, Arnold, Fra Stettin till Strömstad, Historisk tidskrift, Oslo, 1930-1933, s 419.

2

Laursen, L, Danmark_Norges Traktater 1523-1750, med dertil Hörende aktstykker, bd.II, Köbenhavn 1912, s 244.

3

Hansen Lars Ivar och Schmidt Tom, Major Peter Schnitlers grenseeksaminasjonnprotokoller, 1742-1745, s 24.

4

Laursen, L, Danmark-Norges Traktater 1523-1750...,II, s 255-257.

5

Olofsson, Sven Ingemar, Övre Norrlands historia under Carl IX och Gustaf II Adolf, s71.

6

A a s 45-72.

7

Porsanger, Jelena, Bassejoga čáhci, s 88-89.

8

Hansen, Lars Ivar och Schmidt Tom, Major Peter Schnitlers grense-eksaminasjonnprotokoller, 1742-1745, s IX.