Historisk arkiv

Mot strömmen

Historisk arkiv

Publisert under: Regjeringen Stoltenberg I

Mot strömmen

"Mediemakten är mainstream, den är opåhittig", sade en journalist vid en av konferenserna. Men medan etermedieproducenterna ängsligt håller sig till mittfåran och misstror möjligheterna att använda grannspråken dyker det upp nya inslag på tvärs av farhågorna.

I radioprogrammet "Øresund Direkte", en samsändning över Radio København och Radio Malmöhus, svarar den svensktalande danskan Linda Christiansen varje onsdag på språkfrågor, på svenska eller danska alltefter den som frågar. Efterfrågan på grannspråksundervisning på båda sidor om bron är nu större än tillgången. Linda Christiansen har nästan en miljon lyssnare.

Svenskan Marianne Cederström roar och retar norrmännen med sitt populärmusikprogram i norska radions P 4. Där använder hon svenska och sprider svenska slanguttryck, och framför allt pratar hon, gärna och mycket. Norska vill hon inte tala, trots många år i Norge, för hur det än är så är det på svenska hon har det fulla uttrycket, säger hon. Lyssnarsiffrorna är så höga att hon känner sig säker på att behålla jobbet. P 4 är en kommersiell kanal, och sådana både vågar mer och är mer ekonomiskt medvetna. Av dem som lyssnar säger 78 procent "greit" om det svenska inslaget, 15 procent är irriterade (men lyssnar ändå) och bara 2 procent har ingen mening.

"Det finns en välvilja hos lyssnarna", säger Marianne Cederström. "Man vill förstå, man tolkar och man accepterar att man inte förstår allt."

Den välviljan är förmodligen rätt spridd i Norden. Många artister har en stor publik i grannländerna, som en gång Swedanes (Svend Asmussen, Ulrik Neumann och Alice Babs), Wenche Myhre, Rolv Wesenlund, Jon Skolmen, Lill-Babs, Jonas Gardell, Kim Larsen, M. A. Numminen, Arja Saijonmaa, Hassan. Och Sveriges TV 4 har en norsktalande meteorolog, vilket inte tycks ha åstadkommit något ogillande av betydelse. (Det klagas på skånska och finlandssvenska också.)

Hur gör man då för att övervinna tittares och lyssnares motstånd mot icke översatta grannspråk? Frågesport av typen "Jeopardy" med och för danskar är onekligen svårtillgänglig för svenskar – inte bara för att frågorna ofta är nationellt danska. Det går fort, deltagarna formulerar sig ofullständigt, anspelningarna och skämten är ofta interna. Vardagstal är svårare än offentligt språk.

Musikfrågeprogrammet "Kontrapunkt", på danska, norska och svenska, var däremot framgångsrikt, och det av flera orsaker. En var själva uppläggningen. Kunniga, humoristiska och verbala personer höll spänningen på hög nivå när de diskuterade sig fram till svaren. De unga nordiska musikerna fick också visa sina talanger. Programmen var vidare språkligt väl förberedda och krävde språklig närvaro av ledaren – under tidigare år Sten Broman, senare Sixten Nordström, utbildningschef för musikhögskolan i Malmö.

Deltagarna, som kunde komma från Nordens alla länder, samlades nio dagar i förväg, lärde känna varandra och varandras sätt att tala. De språk som användes var danska, norska och svenska – tolkning kunde inte komma i fråga. Under programmets gång fungerade ledaren som länk både mellan deltagarna och mellan dem och lyssnarna: förtydligade ord, småöversatte och gjorde omformuleringar, upprepade namn, årtal och verkstitlar och bidrog på så sätt oavbrutet till begripligheten. "Kontrapunkt" var ett mästerstycke av nordisk språkförståelsepedagogik. (Och det kostade mindre att sända än en högmässa, säger Sixten Nordström.)

Nordiska samtal i radio kräver också sitt. "Att tala i radio är inte bara som att skriva i rinnande vatten, det är som att skriva med osynligt bläck. Sagt är sagt och kommer inte tillbaka", säger redaktören för det nedlagda "Grannland", Sture Näslund. Hans strategi är att låta folk tala på sitt språk (om det inte är alltför dialektalt), och ge stöd med översättning av svåra ord och lömska likheter och sedan göra en sammanfattning. I motsats till i nyhetssändningar behöver heller inte allt förstås direkt i "mjukare" program om kultur, natur och samhälle.