Rettsstillingen i Sverige, Finland og Danmark

Sverige

Virkningen av at selgeren har stilt en garanti eller lignende overfor en forbrukerkjøper er regulert i konsumentköplagen 21 §. Bestemmelsen lyder som følger:

”21 § Har säljaren eller någon annan för hans räkning genom en garanti

eller liknande utfästelse åtagit sig att under en viss tid svara för

varan eller en del därav eller för en egenskap hos varan, skall fel

anses föreligga, om varan under den angivna tiden försämras i det

avseende som utfästelsen omfattar.

Första stycket gäller inte, om det görs sannolikt att försämringen beror

på en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse eller på vanvård,

onormalt brukande eller något liknande förhållande på köparens sida.”

Formuleringen "liknande utfästelse" markerer at det ikke er nødvendig å bruke ordet "garanti" for at bestemmelsen skal komme til anvendelse. Det er tilstrekkelig at erklæringen i praksis har samme innhold som en vanlig tidsbestemt garanti, se Prop. 1989/90:89 om ny konsumentköplag side 110. Om begrepet funksjonsgaranti, vises det til punkt 3.1 ovenfor. Garantien kan gjelde varen generelt, eller den kan begrenses til en del av denne, for eksempel rustgaranti for bil.

Selv om bestemmelsen angir at garantien må være gitt for ” en viss tid”, innebærer dette ikke at garantien må være avgrenset til dager, måneder eller år. En garanti som for eksempel er begrenset til en viss kjørelengde i kilometer, omfattes også av regelen. Det er nok at garantien de facto er begrenset i tid.

Virkningen av en garanti etter 21 § er at en mangel anses å foreligge dersom varen i garantitiden ”försämras” i forhold til den egenskap eller funksjon som garantien omfatter. Ifølge forarbeidene innbefatter ”försämras” ikke slitasje eller andre forandringer på varen som skyldes normal bruk. Det må dreie seg om en ”bristfällighet av någon form”, jf. Prop. 1989/90: 89 side 110. Som eksempel på ”bristfällighet” nevner forarbeidene at bremsene på bilen ikke fungerer tilfredsstillende eller at tekstiler, hvor fargeholdbarhet er en garantert egenskap, blekner i løpet av garantitiden.

Dersom varen ”försämras” i forhold til garantien, kan forbrukeren påberope seg alle misligholdsbeføyelsene i loven, i den grad de øvrige vilkårene for den aktuelle beføyelse, ut over at det må foreligge en mangel, er oppfylt. Selgeren kan ikke begrense hvilke sanksjoner forbrukeren kan gjøre gjeldende, slik at kjøperen for eksempel kun har rett til å få mangelen rettet. Dette gjelder selv om garantitiden går ut over to år, som er den alminnelige preklusjonsfristen for å påberope mangler.

Selv om varen ”försämras” under garantitiden, er selgeren fri for ansvar dersom han gjør det sannsynlig at feilen skyldes en ulykke eller lignende etter risikoovergangen eller kjøperens ”vanvård, onormalt brukande eller liknande förhållande på köparens sida”, jf. 21 § annet ledd. Eksempel på ”liknande förhållande” kan ifølge forarbeidene være at kjøperen ikke har fulgt vesentlige bruksanvisninger eller lignende veiledning for bruk av varen. Selgeren kan imidlertid ikke fri seg fra sitt ansvar etter garantien ved å stille urimelige vilkår knyttet til bruken av varen, Prop. 1989/90: 89 s. 112. Som eksempel på noe som kan være et urimelig vilkår, nevner forarbeidene et krav om at forbrukeren må benytte selgerens verksted ved service dersom dette pådrar forbrukeren kostnader.

Bestemmelsen gjelder ikke bare for tilfeller hvor selgeren har gitt garantien. Under forutsetning av at garantien er stilt for selgerens regning, kommer 21 § til anvendelse også når garantien er stilt av en annen. Ifølge forarbeidene skal uttrykket ”för seljarens räkning” tolkes vidt, jf. Prop. 1989/90: 89 s. 111. Det er ikke nødvendig at den som har gitt garantien for varen, står i et direkte oppdrags- eller fullmaktsforhold med selgeren. Synsvinkelen er i stedet at selgeren og den som gir garantien, opptrer som en enhet overfor forbrukeren. Dette eksemplifiseres med at forbrukeren i forbindelse med kjøpet mottar en garanti fra produsenten eller en annen tredjeperson. Bestemmelsen regulerer imidlertid ikke forholdet mellom den som har stilt garantien, og kjøperen. Garantisten kan derfor innskrenke sitt ansvar i større utstrekning enn det selgeren kan.

Finland

I Finland er bruk av garanti ved forbrukerkjøp regulert i konsumentskyddslagen 5 kap. 15 a § som lyder som følger:

”Har säljaren forbundit sig att under en viss tid svara för varans användbarhet eller andra egenskaper (garanti), anses fel föreligga i varan, om varan under den angivna tiden försämras på det sätt som avses i garantin. Ansvar för fel inträder dock inte, om säljaren gör det sannolikt att försämringen beror på en olyckshändelse, felaktig hantering av varan eller någon annan omständighet på kjöparens sida.

Om garantin har getts av någon annan än säljaren i ett tidligare säljled eller för seljarens räkning, anses fel också härvid föreligga under de förutsätningar som anges i 1. mom. En garanti som getts i ett tidligare säljled binder dock inte säljaren till ansvar för fel som han inte annars skulle ansvara för enligt detta kapitel, om han visar att han hade meddelat köparen detta på ett tydligt sätt före köpet.

En garanti begränsar inte i denna lag föreskrivet ansvar för fel.”

Bestemmelsen synes etter sitt innhold i hovedtrekk lik den svenske. En vare skal anses for å ha en mangel om den i løpet av garantitiden ”försämras” i noen henseende som omfattes av garantien. Som i Sverige gjelder dette likevel ikke om selgeren godtgjør at feilen skyldes en ”olyckshändelse, felaktig hantering av varan eller någon annan omständighet på köparens sida”. Virkningen av mangler under garantien er at lovens alminnelige mangelsbeføyelser kan gjøres gjeldende. Dette gjelder likevel ikke dersom garantien stiller forbrukeren i en gunstigere stilling enn etter loven i forhold til mangelsbeføyelser.

Når det gjelder selgers ansvar for garantier stilt av andre, skiller den finske bestemmelsen seg noe fra den svenske. Etter den finske bestemmelsen er selgeren ansvarlig ikke bare for garantier avgitt for dennes regning, men også garantier avgitt i tidligere salgsledd. Som nevnt under punkt 4.1, skal imidlertid den svenske regelen tolkes vidt, og også etter svensk rett kan selgeren holdes ansvarlig for en garanti avgitt av produsenten. Når det gjelder hvilke garantier selgeren er ansvarlig for, er det derfor neppe noen stor realitetsforskjell mellom svensk og finsk rett. I Finland har imidlertid selgeren adgang til å begrense sitt ansvar i forhold til garantier avgitt av en tredjeperson. Dette forutsetter likevel at selgeren har gjort kjøperen oppmerksom på dette før avtalen inngås.

Avtalevilkår som stiller kjøperen i en mindre gunstig stilling enn etter loven, kan ikke gjøres gjeldende av selgeren, jf. lovens kapittel 5 § 2. I tillegg er det i § 15 a tredje ledd også uttrykkelig presisert at en garanti ikke begrenser det mangelsansvar selgeren har etter loven. Dette er i og for seg en unødvendig presisering som er tatt inn av rent pedagogiske hensyn.

Konsumentskyddslagen 15 b § inneholder nærmere krav til opplysninger om garantien. Etter bestemmelsens første ledd første punktum skal det fremgå av garantien hva den inneholder. Det skal særlig nevnes at kjøperen, uavhengig av garantien, har de rettigheter som følger av loven, og at garantien ikke begrenser disse rettighetene. Av første ledd annet punktum følger at garantien videre skal opplyse om hvem som har gitt den, samt dens varighet og gyldighetsområde. Etter annet ledd skal garantien, dersom kjøperen begjærer dette, gis skriftlig eller i elektronisk form.

Danmark

I Danmark reguleres forbrukerkjøp av den alminnelige köbeloven. Loven inneholder ingen regulering av bruken av garantier. For å tilfredsstille kravene i forbrukerkjøpsdirektivet innførte man en bestemmelse i den danske markedsføringsloven. Bestemmelsen lyder som følger:

”Garanti

§ 4. Over for forbrugere må erklæring om ydelse af garanti eller lignende kun anvendes, såfremt erklæringen giver modtageren en væsentlig bedre retsstilling end den, modtageren har efter lovgivningen.

Stk. 2. Ydes der garanti, skal den erhvervsdrivende på klar og tydelig måde informere forbrugeren om dens indhold og give de oplysninger, der er nødvendige for at gøre garantien gældende. Endvidere skal den erhvervsdrivende på en klar og tydelig måde oplyse, at forbrugerens ufravigelige rettigheder efter lovgivningen ikke berøres af garantien. Efter anmodning skal den erhvervsdrivende udlevere garantien skriftligt. Skriftlige garantier skal være affattet på dansk.”