Är den nordiska gemenskapen
en myt?

Nordismen är en ganska egen företeelse. Var i världen finns en grupp länder vars innevånare sedan tvåhundra år fullkomligt frivilligt, utan propaganda och hjärntvätt, bedyrar varandra sin vänskap genom dikter och tal och möten och föreningsliv och politiska strävanden, utan att ha en gemensam yttre fiende och oftast ens utan tanke på omedelbar ekonomisk vinning? Varifrån kommer denna emellanåt lite beskäftiga men framför allt kärleksfulla entusiasm för det nordiska hos vanliga människor?

Den nordiska syskonkretsen, som länderna alltsedan skandinavismens dagar under 1800-talet ibland kallar sig, har förstås alltid haft sina sprickor, med unionsupplösningar och självständighetsrörelser, med havererade ekonomiska samarbetsprogram och tullunioner, med olika försvars- och säkerhetspolitik och med aldrig uppskjutna tv-satelliter.

Samtidigt har samhörigheten alltid funnits där, både den politiska och den folkliga. Särskilt stark har den varit efter överståndna hot, som efter det dansk-tyska kriget 1864 och efter första och framför allt andra världskriget, "den nordiska gemenskapens guldålder" som 1950- och 60-talet kallas i boken "Norden i sicksack". Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet och alla deras institutioner, den framgångsrika Nordiska investeringsbanken, Föreningarna Norden, Nordiska kulturfonden och de kulturbärande kurs- och konferenscentren "pärlorna", och dessutom oräkneliga större eller mindre samnordiska fack-, bransch- och intresseorgan och institutioner liksom vänorter och kommunalt samarbete i gränsområden och mycket annat vittnar om att Norden är mer än summan av de nordiska länderna. Vi har passfrihet, vi har en fri arbetsmarknad och vi har en nordisk språkkonvention som ger nordbor rätt att använda sitt danska, norska, svenska, finska och isländska modersmål vid kontakt med myndigheterna i ett annat nordiskt land. Vi arbetar och studerar i varandras länder och somliga gifter sig och stannar kvar.

Norden är Nordens största exportmarknad; handeln länderna emellan utgör en femtedel av deras totala utrikeshandel. Författarna till "Norden i sicksack" talar i dag om en ny, vinstbaserad näringslivsnordism. Företagskontakter i smått och fusioner i stort som Stora-Enso, Nordea (Merita-Nordbanken-Unibank, Christiania Bank og Kreditkasse samt ett antal försäkringsbolag med flera), Storebrand-Skandia visar att Norden är en självklarhet för de nordiska länderna. Norden är hemma.

Och som ett nytt, okänt land på gammal mark växer nu Öresundsregionen fram med möten vars betydelse vi ännu inte vet mycket om.

"Företagsledare är de största nordisterna."

Outi Ojala

Inte minst inom det kulturella området är umgänget livligt. Här finns ett arv sedan studentskandinavismen under 1800-talets förra hälft och det litterära så kallade moderna genombrottet under dess andra. Under hela detta sekel umgicks nordiska författare och konstnärer i varandras länder och i kolonier i Paris, i Grez-sur-Loing, i Rom, i Berlin och i Skagen, sysselsatta med att skapa konst och med att sätta problem under debatt.

I dag ordnar författar-, konstnärs- och musikerförbund, kulturinstitutioner och andra arrangörer ständigt möten, verkstäder, gästspel, utställningar, studieuppehåll och kurser. Flera tusen nordiska lärare och lärarstuderande möter varje år grannländernas språk och kultur genom uppehåll på de nordiska kulturcentren. Nordiska kulturfonden stöder samnordiska projekt med omkring 20 miljoner danska kronor om året. Kultursamarbetet, både det officiellt drivna och det mer spontana, är en av grundpelarna i den nordiska gemenskapen.

Alla de dikter, romankapitel och muntliga berättelser där författare återger möten med nordiska kolleger skulle kunna bilda en antologi. Vad är det då som skapar denna samhörighetskänsla?

Språkförståelsen verkar nästan överflödig att nämna. Men även bortom den finns något som för oss samman. "Solvinkeln", säger den danske författaren Ib Michael.

Nordisk gemenskap

Klockan var tre i Helsingfors
och två i Stockholm.
Solen höll på att kravla sig upp
ur Östersjön.
Sedan den purfinske poeten
skällt ut den pursvenska poesin
slog han sig ner i fönsternischen
som en rödhårig pelargon
för att läsa en nyskriven dikt.
Antagligen nåt om naturen,
träd eller sånt.

Vi begrep inte ett skvatt
men förstod mer och mer.
Det är som när man kränger på sig en kavaj
och kör in armen mellan fodret och tyget
och fastnar i rockens mysterium.
Dikten och soluppgången hade nu hunnit
ett gott stycke
Halvliggande på sängen,
halvsittande på golvet
befann vi oss inne i ett stort och växande tyg,
en överrock utan gränser.
Jojo, så kan det vara.

Werner Aspenström

Å andra sidan är det lätt att teckna en bild av ett krackelerande Norden. Det välfärdssamhälle med små klasskillnader som varit ett nordiskt signum och en modell för andra länder upplöses allt mer, och Norden har anpassar sig till det mer marknadsstyrda övriga Europa. Norge och Island, liksom Färöarna, Grönland och Åland står utanför EU. Finland å sin sida har med EU-medlemskapet upp–rättat en ny självständighet och en ny självkänsla och går i många frågor direkt på Bryssel, utan att ta vägen över Sverige och Danmark. Fusionen Telia-Telenor kom aldrig till stånd på grund av skilda misshälligheter. Island upplevs av skandinaver som allt mer amerikaniserat.

Skolundervisningen lägger på de flesta håll allt mindre vikt vid nordisk språkförståelse och läsning av nordisk litteratur, och lärarutbildningen i grannspråken blir alltmer summarisk. Nordbor ger snabbt upp när de inte förstår varandras modersmål och går över till engelska. För unga människor har grannspråksförståelsen heller inget symbolvärde.

De stolta skeppen Nordiska ministerrådet och Nordiska rådet har tappat i både storlek och betydelse. Tjänstemän och politiker som varit med länge vittnar om att de många mötena mellan allehanda mindre grupper och utskott, där det uppstod kulturkontakt, personliga förbindelser och språkförståelse, har minskat avsevärt. Tolkning i plenum blir allt vanligare, och det förekommer att förslag om att hålla möten på engelska framförs alldeles ogenerat.

Men låt oss återgå till det som trots allt bekräftar att det existerar en nordisk samhörighet. Vad utgör grunden till den i dag?

Vi har en lång gemensam historia, och även om vi som enskilda individer inte kan särskilt mycket av den, har den lett till en värdegemenskap i frågor som rör demokrati, rättssäkerhet, yttrandefrihet, jämställdhet mellan könen, rätt till utbildning, social trygghet, djurhållning, natur och miljö – områden som ofta för nordbor samman när de möts på andra håll i världen.

Den bilden bekräftas av den stora internationella livsåskådningsundersökningen "World Values Study", som på grundval av 30 miljoner svar från enskilda medborgare i 60 länder har ritat upp en "kulturkarta". Där hamnar de nordiska länderna tillsammans (och intill Västtyskland, Nederländerna och Schweiz).

"De nordiska ländernas extrema position på kulturkartan visar hur mönsterbildande och långt framme de är, både i graden av modernisering och i graden av postmodernisering."

World Value Study

Omvärlden betraktar gärna Norden som en enhet, och vi uppträder gärna utåt som en sådan (utom i Bryssel). I FN har de nordiska länderna utmärkt sig genom sin samsyn. Rent fysiskt har Norden de senaste åren markerat sig med informationskontor i de baltiska huvudstäderna och under år 2000 med ett nybyggt gemensamt ambassadkomplex i Berlin och ett nytt kulturcenter, Scandinavia House, i New York. Både Island och Färöarna har sedan flera årtionden ett Nordens hus.

Det finns också en mer osynlig form av nordisk samhörighet som visar sig i sättet att umgås. Vi har rätt likartade uppfattningar om värdet av enighet i diskussioner, om att säga du till varandra, om hur tätt inpå man kan stå den man talar med, om att avbryta, om att komma i tid, om uppriktigheten i komplimanger.

(Ibland övervärderar vi denna samstämmighet och blir bestörta när skillnader kommer i dagen, som vid sammanbrottet Telia-Telenor. Kulturkrockar mellan svenskar och finnar skildras i Anita Ekwalls och Svenolof Karlssons bok "Mötet".)

"Det undrer meg at det er så mange folk her på slik en deilig dag for å gå på tur!"

Norsk dam i den rökfyllda kafeterian i en konsthall i Köpenhamn

Inom det nordiska politiska samarbetet har det spillts mycken retorik som inte lett till handling. Mer iögonenfallande är ändå hur mycket som har kunnat åstadkommas. Med eller utan resultat har också de politiska strävandena varit många och långa, och det finns ett nordiskt nätverk av väl "sammenspiste" politiker av ett slag som inte är vanligt på andra håll i världen, politiker som är inställda på gemensamma lösningar före nationella särintressen.

Det är en sammenspisthet som är de nordiska medborgarna till gagn.

Ett uttryck för synen på Norden som en gemenskap är den "vismansrapport" med titeln "Öppet för världens vindar – Norden 2000", som utarbetats på uppdrag av Nordiska ministerrådet. Vismansrapportens syfte är att dra upp riktlinjerna för det nordiska samarbetet framöver. Här finns visioner av ett Norden som samarbetar i interna frågor som skatter, socialförsäkringar, utbildning och arbetsmarknad. Här pekas på arbetsuppgifter för ett Norden som vänder sig utåt till grannområdena, som Baltikum och Ryssland i öster och de nordatlantiska områdena i väster – Skottland, Shetlandsöarna, Kanada. Och här finns ett Norden som gemensamt och med gemensamma organ företräder de nordiska värderingarna i ett utvidgat EU, i FN och i militära säkerhetsorgan.

I ett sådant Norden är den nordiska språkförståelsen central.

Vem förstår vem i Norden?

Hur bra vi förstår varandra beror till en del på egenskaper hos språken själva, till en annan, och större, på oss själva som språkbrukare, på vårt intresse för grannländerna, på vår vana att höra deras språk och på vår vana vid språklig variation över huvud taget.

I Norden har vi en form av språkförståelse som har försetts med termen semikommunikation. Det innebär att man förstår den andres språk utan att själv tala det. Den nordiska språkförståelsen delas vidare in i två slag: primär och sekundär. Den primära är den där man med utgångspunkt i sitt eget språk förstår det andra språket som ett grannspråk utan att behöva lära sig det så som man lär sig ett främmande språk. Det är den förståelse som svenskar, finlandssvenskar, danskar och norrmän har sinsemellan.

Den sekundära är den där ett av de skandinaviska språken är hjälpspråk till de andra två. För islänningar, färingar och grönländare är oftast danskan nyckeln till det övriga Norden, men danskan måste läras som ett främmande språk. För finnar är nyckeln på motsvarande sätt svenska. De flesta samer har åtminstone ett av språken norska, svenska eller finska som huvudspråk vid sidan av samiska.

För den som lärt sig ett av de skandinaviska språken som ett främmande språk innebär det ytterligare ett steg att förstå de två andra – men praktiken visar att det är möjligt.

År 1976 publicerade norrmannen Øivind Maurud en större undersökning av hur danskar, norrmän och svenskar förstår varandra i tal och skrift. Ingen liknande undersökning av den omfattningen har gjorts sedan dess, men efterföljande forskning tyder på att resultaten står sig.

Överlägset bäst på att förstå sina grannars tal är norrmännen. Svenska har de i stort sett inga problem med.

Danskarna förstår norska nästan lika bra som norrmän förstår danska, men de har det svårare med svenskan. Svenskarna förstår norska inte fullt lika bra och sämst förstår de danska – sämre än vad danskarna förstår svenska.