Historisk arkiv

Skandinavias grannspråksförståelse

Historisk arkiv

Publisert under: Regjeringen Stoltenberg I

Skandinavias grannspråksförståelse

Norrmännens ledande ställning beror på att de befinner sig mitt emellan danskan och svenskan. Det norska bokmålet har ett stort gemensamt ordförråd med danskan, som under flera hundra år var norm för skriftspråket i Norge. Uttalet å andra sidan ligger nära svenskans. Norrmännen är dessutom vana vid stor språklig variation genom sina två skriftspråk (bokmål och nynorska) och mängder av mer eller mindre dialektalt färgade talspråksvarianter som används också i det offentliga livet.

Norrmännen är också mycket mer exponerade för grannspråken än vice versa. I långa tider har Norge levt i kulturell gemenskap med Danmark, ännu levande i traditioner, institutioner och litteratur. Under det senaste århundradet har å andra sidan Sverige varit den granne man främst har riktat blicken mot. Svensk underhållning har länge varit vida spridd i Norge, och sedan flera årtionden har många norrmän dessutom införlivat svensk radio och tv i sitt vardagsliv. Norrmän tycks veta allt om Sverige, medan det motsatta alls inte gäller. Lånen från svenska språket är oräkneliga (de norska och danska lånen i svenskan efter andra världskriget är däremot beklagligt få). Svenska språket har hög status i Norge.

Nästan förunderligt för svenskar och danskar var det att norrmännen fann det naturligt att huvudrollerna i filmen om författaren Knut Hamsun spelades på svenska och danska, med Max von Sydow som Hamsun och Ghita Nørby som hans hustru Marie.

"Gjennom tv er svenske stemmer daglig hos oss i de tusen hjem."

Finn-Erik Vinje

Danskarna känner igen åtskilligt av sitt eget ordförråd i det norska bokmålet, och eftersom detta har ett tämligen bokstavstroget uttal går det ganska lätt att göra kopplingen mellan ljudbild och skriftbild. Svenskan har fler avvikande ord men ändå ett någorlunda skriftspråksnära uttal, i alla fall när det rör sig om vårdad rikssvenska och vårdad finlandssvenska.

svenskar klarar vardagsdanska i början. Norskt bokmål är för dem det mest begripliga av grannspråken. Svenskar kan också bli totalblockerade inför en del norska dialekter. (Det kan de också bli inför utpräglade svenska dialekter, men svenskar använder sällan sådana utanför hemknutarna, i motsats till norrmän som kan hålla på sitt lokala målföre i alla sammanhang.)

I skrift klarar svenskar och danskar varandras språk rätt hyggligt, och här är förståelsen tämligen jämställd. Det mer skriftnära uttalet hos skådespelare i äldre filmer, både svenska och danska, får mången dansk och svensk att förvåna sig över sin goda grannspråksförståelse. Det är värre med dagens talspråk, och det gäller i synnerhet danskan.

Danska språket har nämligen under det senaste århundradet undergått en rad ljudförändringar som avlägsnat det från skriftbilden, och till det kommer att många bokstäver knappast eller inte alls uttalas och att obetonade stavelser ofta uppfattas som ett mummel, vilket alltsammans gör det svårt att urskilja de enskilda orden i talflödet. Tendensen tilltar, och dagens yngre danskar talar otydligare – även för danskar – än föräldra- och framför allt farföräldragenerationen.

För den som inte har danska som modersmål krävs både att man har skriftbilden klar för sig och att man har lärt sig att uppfatta gränserna mellan orden – såvida man inte möter en dansk som uppoffrar sig och gör våld på sitt talspråk.

"Dansk – resultatet af århundreders bestræbelse at klare sig med et minimum af artikulatorisk energi."

Poul Lindegård-Hjort

Danskarna är medvetna om att talad danska är svår att uppfatta. Men de är också de som gör mest för att underlätta språkförståelsen. Danskar i svenska medier går ibland nästan över till någon sorts svenska (men de textas likafullt i tv). Även norrmän brukar anpassa sitt ordförråd efter svenskan. Svenskar och finlandssvenskar i motsvarande situation är ofta långt mindre förutseende, pratar på och använder vardagsuttryck och förbiser att språk inte bara är ett medel för uttryck utan även för kommunikation. Möjligen vet de inte tillräckligt mycket om vad som kan vara svårt i svenskan för övriga nordbor.

För islänningar var danska fram till 1999 det första främmande språket i skolundervisningen. (Nu intar engelskan den platsen.) Äldre islänningar talar ofta en vacker skoldanska med isländskt uttal, långt mera begriplig för andra i Norden än dansk danska. I deras ungdom var danska vad engelskan är i dag, nämligen det språk man mötte på bio, på grammofonskivor och vid den första utlandsresan – då för tiden till Köpenhamn.

Denna ytterst användbara "skandinaviska" är beklagligtvis på reträtt. Den yngre generationen tränas i översättning av danska texter och i grammatik, men inte mycket i att tala eller förstå talad danska. Det gamla isländsk-danska uttalet vill de inte använda, det idiomatiskt danska känner de sig osäkra i. För dem är danskan ett språk som finns i läroböcker.

Därför har det blivit allt svårare att göra sig förstådd på danska, norska eller svenska på Island. Försöker man får man oftast svar på engelska.

Å andra sidan har de flesta islänningar danskan som en slumrande tillgång. Reser de till Danmark på semester eller för studier tar de snabbt upp den, och kommer de till Norge eller Sverige omvandlar de den till norska eller svenska. De skandinaviska språken ligger ju också isländskan mycket närmare än engelskan.

Färöarna, som sedan 1948 är ett självstyrande område inom danska riket, har danska som ett högst levande andraspråk. Flera av landets stora författare skrev på danska, bland dem William Heinesen. Uttalet av danska är ofta bokstavsnära, till glädje för alla andra nordbor än danskar. (Det händer att färingar som behärskar danskt uttal använder detta till danskar men "skandinaviskt" uttal till andra.) För färingar är norska och svenska problemfria varianter. Norska och svenska program i färöisk tv översätts till exempel inte.

Grönland kan närmast betraktas som tvåspråkigt, men sedan självstyrelsen 1979 är grönländska förstaspråk i skolundervisningen. Grönländare med utbildning talar flytande danska. Alla officiella skrivelser finns på både grönländska och danska, men grundversionen är dansk. Tidningarna har sina artiklar på båda språken. Framöver hotas dock den nordiska språkförståelsen av en katastrofal brist på dansklärare i skolundervisningen, och redan nu är danskkunskaperna på tillbakagång. (Med engelskundervisningen är det ännu sämre beställt.)

För finnar är svenskan det nordiska kommunikationsspråket. De finskspråkigas kunskaper i svenska är dock mycket ojämnt fördelade, både geografiskt och socialt. Danskan är även för de flesta svenskkunniga finnar ett nästan oöverstigligt problem. Finnars och danskars möjlighet att på djupet diskutera sina gemensamma frågor går via engelska eller tolkning – såvida inte dansken i stället verkligen försöker tala svenska.

Samer har i stor utsträckning ett annat förstaspråk än samiska – norska, svenska, finska, ryska. Finska samer klarar inte sällan även norska eller svenska. Samiska vinner nu av kulturpolitiska skäl terräng i undervisningen och umgänget samer emellan, men långtifrån alla samer behärskar samiska, åtminstone inte i skrift. (Samiska har här behandlats som ett begrepp, trots att de olika varianterna är så pass olika att de inte alla är förståeliga sinsemellan. Den dominerande formen är nordsamiska.)

Invandrare, andra än nordbor i andra nordiska länder, har av förklarliga skäl inte vuxit upp med en nordisk identitet och har sällan haft anledning att begrunda den speciellt nordiska aspekten (såvida de inte har hamnat i kulturlivet, som kan ge rika möjligheter till nordiska kontakter). För dem gäller i högsta grad den sekundära språkförståelsen, men utan den känsla av att det är förargligt att behöva ta till engelska som drabbar många infödda nordbor. Andra generationens invandrare, som alltså fått ett skandinaviskt modersmål, befinner sig i samma situation som andra skandinaver. En representant för en av de många invandrarfamiljer som har släkt i ett grannland berättade vid en av konferenserna att hon helt naturligt använde sitt andra modersmål, danska, när hon träffade sina släktingar i Sverige.

Föreställningar om nordisk språkförståelse

"Skånska är lättare än rikssvenska för danskar."

Detta är en skånsk lokalpatriotisk missuppfattning. Många skåningar förstår danska bättre än vad andra svenskar gör och menar därför att danskar skulle förstå skånska bättre än annan svenska. Någon riktig ömsesidighet föreligger dock inte; danskar i allmänhet anser själva att de förstår rikssvenska bättre. Rikssvenskan har ett mer bokstavsnära uttal, och det är mest rikssvenska man hör i etermedierna.

"Nynorska är lättare för svenskar än bokmål."

En uppfattning som ibland hävdas från nynorskt håll men som inte delas av svenskar. De flesta svenskar har visserligen rätt diffusa kunskaper om de norska språkformerna och förklarar gärna att sådant som de inte förstår måste vara nynorska. Detta kan ske med rätt eller orätt.

Nynorskan har likheter med svenskan som bokmålet saknar, som a-former och likaljudande ord som sjuk,mjøl, korg (på bokmål syk,mel, kurv). Å andra sidan rymmer nynorskan en rad vanliga ord och former som är svåra för svenskar (och danskar), som eg, me, dykk, kven, kvifor, kjem, lyt, ottast, och puristiska ordbildningar som veikskap och omsetjing (på bokmål svakhet och oversettelse).

Svenskar har lättare för bokmål, dels på grund av de många gemensamma tysk-danska lånorden, dels på grund av att bokmål är den form av norska de oftast möter.

"Norskan har en massa omöjliga hemsnickrade ord, som "kringkasting" för "radio."

Norskt bokmål använder knappast fler puristiska bildningar än danskan och svenskan. Att frukten banan skulle heta "gulebøj" är en svensk lögn som dessvärre tagits på allvar av en och annan. Svenskan däremot har ett antal inhemska ord där danskan och norskan har lånord, som växel, på danska gear, på norska gir, tändare på danska och norska lighter, och göra mål, på danska score, på norska skåre.

"Isländska är inte så svårt att förstå för skandinaver."

Åjo. Vad många, i alla fall svenskar, tror är isländska är den så kallade skandinaviskan, danska med isländskt uttal.

"Svenskar förstår engelska bättre än grannspråk."

I en undersökning som nyligen gjorts av Forsknigsgruppen för samhälls- och informationsstudier sade sig 68 procent av de tillfrågade (ca 1500 svenskar i åldarna 16-79 år) tala eller förstå engelska flytande eller till en hel del, medan motsvarande siffror för norska var 30 procent och för danska 20 procent. Verkligheten kan dock se annorlunda ut.

Vid ett svenskt universitet ålades studenterna att läsa en lärobok på norska, mot vilket de protesterade. Möjligheten fanns då att läsa samma bok på engelska. Det visade sig vid ett test att de som läst den norska versionen hade förstått ämnet bättre.

Frågan om vad man förstår bäst måste för övrigt nyanseras, både när det gäller grannspråken och engelskan. Mötes- och konferensengelska med förutsägbart innehåll och förutsedda termer torde ge högre förståelse än ledig, snabb och associativ konversationsengelska med engelsmän.