Aktiver Javascript i din nettleser for en bedre opplevelse på regjeringen.no

Pressen

Pressen

Den nordiska språkförståelsen är inte symmetrisk, och det är heller inte attityderna till den. En norsk dagstidning kan utan vidare ta in artiklar och insändare på danska och svenska. Finlandssvenska Hufvudstadsbladet tvekar inte att ta in kortare stycken på norska och danska och håller sig dessutom med den danska serien "Poeten og Lillemor" på originalspråket med ordförklaringar.

I Sverige och Danmark förekommer sådant ytterst sällan. Läsarna i allmänhet hyser ett starkt motstånd mot att gripa sig an en text på ett annat språk, och en tidning vill inte ta risken att artiklar inte blir lästa. Med denna politik befästs dessvärre en allmän uppfattning att grannspråken inte kan läsas annat än i översättning.

Det motståndet var Sydsvenska Dagbladets förre chefredaktör Jan Wifstrand mycket medveten om när han började ta in notiser på danska. "Läsarna hatade det. Men jag gjorde det ändå!", säger han.

I dag har Sydsvenskan och Berlingske Tidende ett vittgående samarbete med gemensam information om vad som händer på bägge sidor om Öresund, inte minst när det gäller kultur- och nöjesevenemang. Tidningarna hade också under nio månader en gemensamt upplagd bilaga och en gemensam webbplats. De danska texterna översattes inte i den svenska versionen, och de svenska läsarna hade vid det här laget funnit sig och klagade inte. Till hjälp fanns små rutor med ordförklaringar och kommentarer och minispråkkurser samt vett och etikett för undvikande av kulturkrockar ("Sådan gør du på café i København"). I dag har man dock återgått till att översätta de danska inslagen i huvudtidningen med hänsyn till att en tredjedel av befolkningen i Malmöområdet inte har svenska som modersmål. Kultursidorna drar sig emellertid inte för att ta in texter på danska, och den lilla språkskolan "Dagens dansk" uppskattas av läsarna.

Hela denna satsning, som är både ekonomisk och kulturell, grundar sig på en ny verklighet, nämligen Öresundsområdet och bron. Tidningarnas avsikt är inte att göra medborgarna till Nordenentusiaster. Deras uppgift är att redovisa de möjligheter som finns i två storstadsområden som nu börjar haka i varandra.

Öresund

"Öresund är en region som inte finns", säger journalisten Anders Fagerström på Sydsvenskan. "Regionen skapas när ett vibrato uppstår i språket och mellan människorna."

Än är det svårt att teckna en bild av vad som händer i Öresundsområdet. Förmodligen kan man vänta sig ökad samfärdsel (även om bron hittills inte motsvarat förväntningarna), fler företagsetableringar, mer högskolesamarbete, mer regionalt samarbete (trafik, sjukvård, utbildning). Gränshandeln har ökat, inte minst från dansk sida på grund av den svaga svenska kronan, och museer och andra kulturinstitutioner ökar sina besökssiffror.

Vad man kan iaktta redan nu är att allt fler Öresundsbor arbetar i varandras länder. Danskarna på den svenska sidan är dock fler än svenskarna i Danmark. En del pendlar, andra har blivit bofasta. Danskar skaffar sommarställe i Sverige, enskilt eller i små kolonier. Intresset för undervisning i grannspråken har slagit utbildare på båda sidorna med häpnad. Kurserna i danska vid Lunds universitet är övertecknade. Den tidigare chefredaktören Jan Wifstrand har i dag, i samarbete med Jyllands-Posten, webbplatsen Rapidus som på danska och svenska ett par gånger i veckan tillhandahåller information om företagsutvecklingen i Öresundsområdet.

Vad allt detta kommer att innebära för språk och mentalitet i området finns det ännu inga belägg för. Uppgifter om vibrato saknas. Makthavarna talar visserligen oupphörligt om integration, men än så länge är det ordet emellertid bara en besvärjelse. Vem som skall integreras med vem och på vilket sätt är inte klart. Uppmärksamma iakttagare säger att med mötena blir skillnaderna också mer uppenbara, både de praktiska, sådana som till exempel rör skatter och försäkringar och boende, och de som rör attityder och vanor.

En som gjort sig tankar om detta dansk-svenska möte är Lundaprofessorn Ulf Teleman, som också arbetat vid RUC, universitetet i Roskilde. Han presenterade fyra olika sätt att hantera tvåspråkigheten i området, en modifiering av en indelning som gjorts av Lars Vikør (i "The Nordic Languages"), som i sin tur utgått från Ulla Börestams forskning om hur nordbor bär sig åt för att förstå och göra sig förstådda vid nordiska möten.

Det första, och enklaste, är att man tillgriper vad som ovan har kallats individuella strategier. Man talar tydligt, gör omskrivningar, upprepar, undviker svåra ord, lånar ett och annat ord av grannen för att underlätta. Man snappar upp och lär sig förstå.

Det andra sättet, som fortfarande framför allt rör talspråket, går längre. Man modifierar sitt eget språk, blandar in både ord och hela fraser från det andra språket, byter systematiskt ut svåra räkneord, gör sitt uttal mer bokstavsnära, men byter inte språk.

Det tredje alternativet vore ett nytt språk: blandspråket öresundska. Ett sådant skulle kunna utveckla flera stadier: först som talat kommunikationsspråk ("pidgin"), därefter som hemspråk i området ("kreol"), ett offentligt språk med eget skriftspråk.

Den fjärde möjligheten vore att ettdera riksspråket tog över. "Och det skulle inte kunna bli svenska", säger Ulf Teleman. "Själland är huvudstadsområde. Malmöregionen är det inte."

Inget av de två senare alternativen är dock särskilt realistiskt. Språk som är så lika som danska och svenska tycks inte ha förmågan att pidginisera varandra. Länderna är starka som nationer och språken är bärare av både nationalitet och kultur. Förutsättningen för att man skulle känna sig mer som Öresundsbo än som svensk eller dansk skulle vara att länderna genom EU kraftigt skulle försvagas som nationer och att regionerna tog över. Vad folk i stället förmodligen kommer att göra är att i olika utsträckning anpassa sitt språk som i det två första alternativen, i mycket beroende på situationen. Graden av anpassning är också avhängig av graden av kontakt: ju intensivare sådan, desto större förtrogenhet med det andra språket och desto mindre behov av anpassning.

Svar på frågorna om Öresundsspråket får vi kanske i framtiden genom det språkliga Öresundsprojektet "Bron och språket" som bedrivs på både dansk och svensk sida. Det är en undersökning som skall genomföras nu, om fem år och om tio år och som skall mäta förståelse, attityder och språklig anpassning på arbetsplatser och i skolor på båda sidor om sundet.

Finland och de andra

Om det är svårt att teckna en tydlig bild av språkförståelsen i Norden är det inte mindre svårt att få grepp om Finlands plats i helheten. Fakta och åsikter är många och motstridiga. "Finland är inte längre intresserat av Norden, det förhandlar direkt med EU" mot "Finska företag fusionerar gärna med andra nordiska, som Stora-Enso (sv-fi), Nordea (Merita-Nordbanken-Unibank-Christiania Bank og Kreditkasse, (fi-sv-da-no)." "Finnar är inte intresserade av att lära sig svenska utan föredrar engelska" mot "Svenska är inte vilket språk som helst i Finland. Det är grundlagsfäst som nationalspråk. Många finnar har djupa känslomässiga band till svenskan." "Finnar tiger på alla språk" mot "Finland skötte EU-ordförandeskapet på ett utomordentligt sätt, tydligt och effektivt."

Intressant under konferenserna var de återkommande vittnesbörden från finnar som vistats utomlands. De uppfattar att det går en klar skiljelinje mellan nord och syd hos EU-folket i Bryssel när det gäller kultur och umgängesvanor. "I Bryssel sökte vi oss i umgängeslivet till andra nordbor, och när norrmännen lämnade verksamheten efter Norges nej till EU kändes det som om familjen decimerats", berättade Riitta Lampola från Nordiska ministerrådet om sin tid i EU-huvudstaden.

Under mötena talade man engelska och franska, men i korridorsnacket med andra nordbor och när man ville vara hemlig, använde man svenska. "Den nordiska identiteten sitter så djupt att språkliga tillkortakommanden går förbi med en suck", sade riksdagsledamoten Outi Ojala. "När två nordbor gemensamt upptäcker att de inte förstår de andra vid ett EU-möte blir de lätt vänner."

En hemflyttad finländsk forskare, professor Paul Hoyer, som tillbringat några år i USA där alla i familjen lärt sig flytande engelska, hamnade därefter i Köpenhamn. Det tog månader för dem att lära sig uppfatta danska. Ändå kände de genast att de kommit hem. Det finns i Norden en mental samhörighet som går utöver den språkliga.

Denna mentala samhörighet är också skälet till att finska översättare av EU-texter ofta sneglar på de danska och svenska översättningarna för att se hur de språkliga problemen har lösts där. Finskan ligger visserligen strukturellt lika långt från svenskan och danskan som från engelskan och franskan, men den nordiska verkligheten har skapat stora överensstämmelser i ordens betydelse. Den nordiska uppfattningen om demokrati kräver också att EU-språket är begripligt för medborgarna.

Annars är det just danskan, den talade, som är det stora och ofta oöverstigliga problemet för finnarna. Finska tjänstemän kan bli kallsvettiga när de skall ringa till ministerrådet i Köpenhamn. "Om vi finnar skall tala svenska", sade någon, "borde vi kräva att danskarna också talar svenska." Det skulle innebära inte bara att danskarna talade ett för finnar förståeligt språk utan även att ingendera parten hade övertaget med ett modersmål.

Men det är inte bara språkförståelsen som kan vålla problem utan även skillnaderna i sättet att kommunicera. Finnar, islänningar och många svenskar, i synnerhet norrlänningar, har en så kallad pauskultur som innebär att man tänker först och talar sedan. Och man markerar inte med instämmanden eller gester att man har förstått. Danskar och storstadsbor har mer av den kontinentala dialogkulturen, som innebär att man bekräftar, ställer frågor och tänker medan man talar, om inte rent av efteråt.

"Det som finnar är allra bäst på, kanske bäst i världen, är att lyssna. Har man inget att säga eller är ense med det som sagts är man bara helt enkelt tyst. Inte ointresserad och inte på dåligt humör, som någon kanske kunde tro."

Outi Ojala

Om finnar på jämställd fot skall kunna delta i nordiskt arbete är det för det mesta tolkning eller bruk av engelska som kommer i fråga. Man kan inte välja deltagare i möten och konferenser efter kunskaper i deras svenska. I dag är svenskkunskaperna heller inte självskrivna hos personer i högre ställning, vilket var vanligare förr.

Bland språkfolk råder uppfattningen att tolkning är bättre än engelska. Dels ger det alla fördelen att kunna använda sitt modersmål, dels skapar det vana vid att höra de andra språken. För finnar (och de islänningar som också väljer tolkning) innebär det att de hinner uppfatta en hel del av det som sägs innan de får alltsammans i översättning, vilket gör att de hinner förbereda svaren bättre.

Som en kompromiss har föreslagits att danska tolkas till finska medan finska tolkas till svenska.

Man bör heller inte underskatta finnars verkliga kunskaper i svenska. Många har svenska som en dold resurs som de bara inte vågar lita till. Med tolkning får de bekräftelse på att de hört rätt. Tolkning är också en form av språkträning som gör finnar säkrare. Många som stöder sig på tolkning under ett möte vågar tala svenska i det informella umgänget efteråt.

Den förhatliga "tvångssvenskan" visar sig också vara en tillgång när finnar och andra nordbor möts i mer varaktigt samarbete. Finska sjuksköterskor som tar välbetalda tjänster i Norge kan naturligtvis inte umgås med patienterna på engelska.

Kalervo Mäkinen vid det finska energiföretaget Fortum, som hämtar merparten av sin olja från Norge, insåg att engelska inte skulle leda till personliga framgångar vid hans möten med norrmännen. I det löpande samtalet var hans finländska svenska mycket smidigare än engelskan (bortsett från vissa fackuttryck).

När kraftbolaget Imatran Voima OY (IVO) gick ihop med de svenska kraftbolagen Gullspång och Stockholm Energi och alltsammans blev Birka Energi, inleddes ett intensivt finskt-svenskt samarbete på olika plan: i styrelse, i företagsledning och i ett antal arbetsgrupper med ingenjörer och arbetare.

IVO:s utgångspunkt var att det i Sverige skulle talas svenska, fastän koncernspråket är engelska. Det visade sig gå förvånansvärt bra ute på de lokala anläggningarna i Mellansverige. De finska ingenjörerna tog upp sin gamla skolsvenska. Vid mötena med det mer kostymklädda Stockholm Energi däremot var deras benägenhet att tala svenska inte lika stor. Engelskan gav dem där en säkerhet som de inte hade behov av ute i landet.

Exemplet är talande. Ju högre upp i företagshierakierna man kommer, desto mer används engelska. Inte bara i årsberättelser och protokoll, utan även i skriftlig internkommunikation och vid möten ansikte mot ansikte.

"Sluta tycka synd om oss finnar! Ge inte upp och gå inte över till engelska direkt. Men ha tålamod, tala långsammare och tydligare och ge oss tid att formulera svaren."

Mirja Saari

Ändå är det inget tvivel om att finnar har mycket att vinna om de satsar på behärskning av svenska. Kontakterna blir mer direkta. Både tolkning och engelska markerar ett utanförskap. Och danskan behöver inte vara en omöjlighet om man har svenskan, påpekade lektor Jon Høyer, verksam i Finland med att lära finnar förstå danska. Det handlar om att identifiera de enskilda orden och de enskilda ljuden i talflödet. Det behövs bara fler dansklärare i Finland.

Översättning

För att på en rätt god nivå uppnå förståelse mellan grannspråken danska, norska och svenska krävs att man lär sig i stort sett 400 ord – fullkomligt försumbart mot mödorna det kostar att lära sig ett främmande språk.

Den som fått inspirerande undervisning i grannspråken och lärt sig de cirka 400 orden vägrar sedan ofta att läsa översatta texter. Men de flesta har inte fått ens denna enkla bas, utan kastas direkt ut i någonting som varken är modersmål eller ett främmande språk utan bara känns som en förvrängning av det egna språket, fullt med små hakar och obegripligheter som försvårar lyssnandet och sätter stopp för läsningen.

I mången nordists ögon är översättning mellan danska, norska och svenska emellertid en styggelse. Översättning hindrar mötet med grannspråken och gör att folk inte tar sig igenom de ändå övervinneliga initialsvårigheterna.

Andra anser att det bästa sättet att väcka intresse för grannspråken är att väcka intresse för det som språket representerar. Fler översatta böcker skapar större nyfikenhet på att läsa författare i original. Har man avverkat två Anne Holt-deckare på svenska vill man kanske få med ännu lite mer lokalfärg och autentiska repliker genom att pröva att läsa den tredje på norska.

Om man nu får tag i den. Böcker på grannspråken är sällsynta i Danmark och Sverige. I Sverige är de dessutom okristligt dyra.

Men kostnaden är inte den enda orsaken. Man förvånas över att det inte går att sälja böcker till anständiga priser på danska och norska ens på bok- och biblioteksmässan i Göteborg, där det samtidigt hålls välbesökta samnordiska seminarier.

Hur kommer det sig då att Norlis bokhandel i Oslo kan hålla sig med en förnämlig avdelning med dansk och svensk både fack- och skönlitteratur och med en årlig omsättning på 10 miljoner kronor (visserligen utan bokmoms)? Eller att man i varenda större norsk tidningskiosk kan köpa svenska och danska veckotidningar och facktidskrifter om båtar, golf, hundar, trädgård datorer ...?

Skillnaderna kan delvis förklaras med norrmännens goda språkförståelse, med att Norge är ett alltför litet land för att kunna hålla sig med en stor egen produktion på olika områden och med att landet alltid har haft ögonen på vad som händer i Danmark och framför allt Sverige.

Det stöder i sin tur språkförståelsen, vilket öppnar vägen till grannländerna, vilket ökar språkförståelsen och så vidare, i en god cirkel.

Där språkförståelsen är sämre blir intresset för originallitteratur mindre, vilket styr tillgången, vilket håller språkförståelsen nere.

Man kan inte klandra svenska bokhandlare för att de inte tar in böcker som de antar blir liggande osålda. Om politikerna däremot menar allvar med det intresse för nordisk språkförståelse som de uttrycker så vältaligt i handlingsprogrammen, borde de sätta in åtgärder som gör det tilltalande för bokhandlarna att ta in grannlandslitteratur. Samtidigt kunde statsmakterna bidra med ett särskilt nordiskt översättningsstöd.

Översättning genom textning i tv är ofrånkomlig, i alla fall i Sverige och Danmark, och på det stora hela en förutsättning för att folk skall vilja se programmen. Här uppstår ofta den egendomliga situationen att medan en reporter samtalar på sitt modersmål och förstår den som intervjuas, så antas man som tittare inte ha samma förmåga. Nu är det skillnad på att vara den ena parten i ett samtal och att vara passiv lyssnare. Det som har sagts har sagts och kommer inte mer igen, som Sture Näslund uttryckte det, och även om det mesta som yttras är helt begripligt kan man som tv-tittare eller radiolyssnare missa det avgörande ordet. I nyhetsprogram är sådant inte godtagbart.

Översättningen är också en hjälp för tittaren, inte bara med språket utan också med verkligheten. Den noggranna översättaren kontrollerar namn, platser, fakta. Skrift väger nämligen tyngre än tal. Men översättaren förmedlar också stil, upplevelser och information, gör förtydliganden och rensar bort sådant som är ovidkommande.

"Oversetting er kulturformidling."

Per Qvale

Ett återkommande önskemål är att man som fritt val skulle ha tillgång till grannspråksprogrammens egen textning på originalspråket, om sådan finns. (Det gör det ganska ofta i de repriserade versionerna.) Kopplingen mellan text och tal stöder förståelsen och igenkänningen av orden. Försök har gjorts, dock utan större framgång (den danska serien "Matador" kunde i Sverige ses med dansk text), men det kunde vara värt att upprepa försöket nu när i alla fall Öresundsborna uppenbarligen törstar efter träning i varandras språk.

Engelska som världsspråk

Språkfolk på många håll, inte bara i Norden utan även i övriga Europa, talar i dag med oro om vad de kallar domänförlust (domænetab, domenetap) för de inhemska språken. Det språk som vinner terräng är förstås engelskan.

Den oron har lett till att flera länder anser sig behöva befästa nationalspråkets ställning i lag. Frankrike har sedan 1992 inskrivet i grundlagen att franska är rikets språk. I Sverige har Svenska språknämnden utarbetat ett handlingsprogram för att stärka svenskans ställning, bland annat genom lagstiftning. Det behandlas för närvarande av en parlamentarisk utredning. Den danska regeringen är i gång med ett liknande initiativ.

Nordiska ministerrådets språkpolitiska referensgrupp har också satt i gång undersökningar av domänförlust inom alla de nordiska språken.

Domänförlusten visar sig bland annat i att engelska är språket för merparten av det som skrivs inom naturvetenskaperna och för mycket inom andra discipliner, inte minst lingvistik. Även en hel del av universitetsundervisningen bedrivs på engelska. Det medför att många högt utbildade inte fullt ut vill – eller ens kan – använda sitt eget språk när de behandlar sina egna ämnen. Under arbetet med både den danska och den svenska nationalencyklopedin upptäckte många artikelskribenter att modersmålet var ett för dem ovant språk. "Vi har ju bara publicerat oss på engelska", klagade de. (Svårigheterna övervanns, dessbättre.)

De nya internationella företagen har engelska som koncernspråk, och det gäller också företag med stark nordisk bas, som Ericsson under de år då företaget var Sveriges flaggskepp. SAS, det skandinaviskaste av alla, har skandalöst nog övergivit danska, svenska och norska på sin hemsida. Skall nordbor beställa biljetter via nätet får det ske på engelska. (Finnair däremot profilerar sig skandinaviskt och har hemsidan på finska och delvis på svenska.)

De stora företagen motiverar sitt bruk av engelska med att kunder och samarbetspartner i många olika länder behöver information, att deras affärskorrespondens finns lika mycket utanför Norden som inom och att de behöver ett entydigt språk där alla är ense om benämningarna på produkter, titlar och organisatoriska funktioner. Engelska ökar säkerheten, hävdar man.

Det har till följd att arbetsspråket är engelska, även vid möten och till och med utvecklingssamtal.

För nordbor som arbetar samman dagligen känns engelskan ändå som en omväg. I det nordiska försäkringsbolaget If, med 4 000 anställda, de flesta i Sverige och Norge, talar de anställda danska, norska och svenska med varandra i korridorerna och på mötena. De omkring 40 finländarna använder svenska, fast det händer att finnar och danskar när de är ensamma tar till engelska. Interninformationen på intranätet översattes till en början till alla tre språken, men man fann snart att det var enklare att hoppa över den delen och låta var och en skriva på sitt eget – med det typiska lånandet från grannarna. Rapporter och årsberättelser skrivs däremot på engelska.

Merita-Nordbanken inledde sin verksamhet med svenska som koncernspråk, ett psykologiskt mirakel som säkert bottnade i att vd:n Hans Dahlborg gick in för att lära sig finska. Med sammanslagningen med danska Unibank tog dock engelskan över på koncernnivå.

(Hur engelska respektive finska och svenska används och vad det innebär för kommunikationen inom nyligen fusionerade svensk-finska företag kommer att undersökas i ett större forskningsprojekt finansierat av Finlands Akademi och Svenska handelshögskolan i Helsingfors.)

"En sær form for sproglig selvkolonisering der vil reducere Nordens sprog til sekundasprog."

Niels Davidsen-Nielsen

På flera håll i Norden inrättas nu klasser i grundskolor och gymnasier där undervisningen i alla ämnen sker på engelska. Syftet är att ge eleverna internationell kompetens redan från början. Dessvärre verkar det leda till att eleverna inte får vare sig ordentliga ämneskunskaper eller språkkunskaper. Inhemska lärare undervisar på halvdan engelska i ämnen där det saknas engelska termer för de inhemska begreppen. Medan fackfolk betonar vikten av att invandrare håller i gång sina hemspråk för att kunna utvecklas i det nya språket tillåts här en undervisningsform där eleverna inte utvecklas vare sig på engelska eller i sitt modersmål.

För yngre generationer är engelskan en självklarhet. Mycket av deras vardagskultur är engelskspråkig: musik, film, MTV, IT, bruksanvisningar, facklitteratur, studier. Man kan också förstå att unga människor utan grannspråksvana föredrar att ta till engelska framför att hacka på sitt modersmål, inte förstå, fråga om, inte bli förstådda, formulera om och till slut ge upp. Engelskan, om än begränsad, leder i alla fall samtalet framåt med betydligt färre störningar.

Kanske behöver man ändå inte bekymra sig så mycket över dessa enskilda möten, trots att de innebär ett nederlag för nordismen. Vid mer långvariga kontakter brukar användningen av modersmålet ändå ta över, åtminstone danskar, norrmän och svenskar emellan. Få framhärdar med engelska mer än en vecka, därefter har tillvänjningen banat väg för semikommunikation.

Den första huvudinvändningen mot bruket av engelska i det nordiska umgänget är att de flesta inte uttrycker sig så väl, så klokt och så nyanserat som på sitt modersmål. Visserligen ökar färdigheterna, men många ställs ännu utanför där engelska används, och många talar en rätt begränsad engelska.

Den andra invändningen är den att engelskans ordförråd inte täcker den nordiska verkligheten och inte ger utrymme för gemensamma associationer. Hur uttrycker man närdemokrati, bärplockning, stormöte, hygge, gå på tur, en lille én och jantelagen på engelska? När vi börjar använda engelska frånsäger vi oss möjligheterna till kulturutbyte på djupet.

Ju mer engelskan används, desto färre blir också tillfällena att vänja sig vid och förstå grannspråken.

"Have you got what we in Sweden call a skiftnyckel?"

Påstås ha sagts av Lennart Bergelin, kapten för svenska Davis Cup-laget

Ingen ifrågasätter nödvändigheten att lära sig engelska som främmande språk och internationellt hjälpspråk. Under konferenserna försvarades också engelskan som en möjlighet för finnar och islänningar att delta på lika villkor. Många förespråkar emellertid tolkning i stället. (Argumenten finns i avsnittet "Finland och de andra".) Engelska ses också som den enda möjligheten när Baltikum nu knackar på den nordiska dörren. Men här går vi utanför frågan om den nordiska språkförståelsen.

"Vi idkar ju inte nordiskt samarbete bara för att få tala nordiska språk."

Aino Piehl

Norden och Baltikum

I och med att muren föll inleddes ett alltmer växande samarbete mellan Nordens Östersjöstater och Baltikum och västra Ryssland. De nordiska länderna upprättade snabbt informationskontor i Tallinn, Riga, Vilnius och S:t Petersburg. Sverige satte de baltiska staternas medlemskap i EU högt på sin agenda under det svenska ordförandeskapet.

Härmed inträder en ny språksituation.

Estniska och finska är släkt men inte inbördes förståeliga. Estlands kust och öarna hade från medeltiden och fram till andra världskriget en svenskspråkig befolkning – vid krigsutbrottet omkring
9 000 personer, av vilka en del flydde till Sverige. (I dag består denna svenskspråkiga grupp av högst hundra personer.) Ett antal ester i ledande ställning har också lärt sig svenska som flyktingar i Sverige.

Men även om efterfrågan på svenskundervisning just nu är stor i Estland räcker det inte till för språkförståelsen, knappast ens på längre sikt. Och för Lettland, Litauen och västra Ryssland finns det inga språkliga band till Norden. De finländska konferensdeltagarna sade vad de andra låg lågt med, nämligen att de baltiska staterna, allt gott och nödvändigt Östersjösamarbete till trots, inte kommer att bli en del av Norden och inte heller har för avsikt att bli det. Norden är för dem en samarbetspartner, men ännu mer en väg till EU och Nato.

I boken "Norden i sicksack" pekas också på den splittring av Norden som möjligen kan uppstå genom östsamarbetet. Norge, Island och Färöarna har en intressegemenskap som inte i förstone sammanfaller med den som Sverige och Finland visar Östersjögrannarna.

I ett utvidgat nordiskt samarbete blir det hur som helst inte fråga om internordisk språkförståelse, inte ens av den sekundära typen med nordiska hjälpspråk. Kommunikationsspråket blir engelska.

Norden och EU

EU har medfört en splittring av Norden. Men ju större EU växer sig, desto mer angeläget blir det för länder med likartade intressen att hålla samman. De mentala avstånden mellan nord och syd är på många sätt större än de geografiska. Många nordbor ser med allt större oro på hur nordiska värderingar tvingas vika för allmäneuropeiska och hur Norden riskerar att tvingas ett eller flera steg tillbaka i frågor som rör offentlig insyn, yttrandefrihet, jämställdhet, säkerhet och miljö.

Hittills har de nordiska EU-länderna representerat sig själva, var för sig, i Bryssel. Med utvidgningen av EU riskerar detta förhållande att göra de nordiska värderingarnas ställning ännu svagare. Motdraget skulle vara att de nordiska länderna gick in för att handla gemensamt. "Att inom EU:s gräns erövra Norden åter", skrev DN-journalisten Åke Lundqvist, travesterande de kända orden i Tegnérs "Svea" efter Sveriges förlust av Finland 1809: "Att inom Sveriges gräns erövra Finland åter."

I ett sådant nordiskt block – där kanske även Norge och Island kommit med – borde språkgemenskapen vara en sammanhållande faktor.

Ett utvidgat EU kommer att innebära ett alltmer utbrett bruk av engelska (och kanske franska och tyska). Tolkning mellan 25 länders språk blir nämligen säkert mer än vad EU kommer att klara av. Frågan är hur det kommer att påverka det nordiska Brysselfolket. En gissning är att engelskan (och franskan) får än ännu starkare ställning som arbetsspråk tjänstemännen emellan, medan politikerna längre håller kvar vid sina nordiska modersmål.

"Att inom EU:s gräns erövra Norden åter."

Åke Lundqvist

Och sedan?

Bilden av Norden är splittrad, och det är också bilden av den nordiska språkförståelsen. Men trots engelskans frammarsch inom forskning, utbildning och näringsliv kommer de nationella språken att behålla sin ställning som kultur- och samhällsbärande språk för överskådlig framtid.

Det innebär också en viss trygghet för den spontana förståeligheten mellan danska, norska och svenska, alla brister till trots. Norrmän och svenskar i FN kommer knappast att tala engelska på tumanhand. Finlandssvenska resenärer kommer att fortsätta att resa med nordiska resebyråer vars guider talar danska, norska eller svenska med nordisk anpassning och vänder sig till den blandade skaran av resenärer med yttranden som: "Här ser vi en jonisk pelare/søjle." Förpackningar för den skandinaviska hemmamarknaden fortsätter med samma ekonomiserade typ av text: "En frisk og velduftende sæbe (tvål)."

Vad som ändå blir allt mer tydligt är att det går en skiljelinje i Norden mellan dem som kan umgås på danska, norska och svenska och dem som måste använda engelska eller tolkning för att förstå och göra sig förstådda.

Här möter man också två skilda attityder. Den ena är: "Låt alla komma till med alla medel – tolkning, engelska – ingen får bli utanför. Vi kan inte hålla oss med en dansk-norsk-svensk självtillräcklighet." Den andra säger: "Bruket av danska, norska och svenska är förutsättningen för ett fungerande samtal. Den som vill delta får lära sig tala och förstå. Det räcker med att en enda samtalspartner kräver engelska för att alla skall tvingas övergå till engelska. Det är en alltför stor uppoffring för de andra. Med engelska blir vi mer främmande inte bara för varandra utan även för oss själva, ja, vi blir alla utanför."

Inte heller tolkning är i längden någon väg till nordisk gemenskap. Momentant ger den dem som inte behärskar skandinaviska tillträde till den nordiska diskussionsarenan, men på längre sikt riskerar den lösningen också att ge dem en permanent plats i dess periferi. Isländskan Hafdís Ingvarsdóttir varnar för att jämföra det nordiska samarbetet med det i EU. "I nordiske sammenhæng ville brugen af tolke gradvis føre til en kulturel og social isolation for islændinge og finner, hvilket hurtigt ville fremkalde kravet om at man gik over til at bruge engelsk som kommunikationssprog i nordiske sammenhæng", skriver hon i Nordisk Tidskrift 1/1996.

Verklig jämställdhet i språkanvändningen kan vi för övrigt aldrig nå, vare sig vi använder skandinaviska språk eller engelska. Liksom en del förstår grannspråken bättre än andra behärskar somliga engelska bättre än andra.

Det enda som ger verklig tillgång till scenens mitt är bruk och förståelse av skandinaviska.

Bruket av danska-norska-svenska är en praktisk angelägenhet. Det betyder inte att de språken skulle vara mera värda än de andra som bärare av kultur och identitet. Alla nordbor borde ha kännedom om språk och språkförhållanden i Norden, från Finland i öster till Grönland i väster, från Sameland i norr till Sönderjylland i söder. Det är viktigt att de som är födda med ett skandinaviskt språk förstår att det är en hög tröskel de andra har att ta sig över och att de uppskattar när deras språk talas, om än ofullkomligt, av dem som har ägnat möda åt att lära sig det.

Det är inte språkvetarna som styr språkanvändningen i Norden. Det är inte heller politikerna. "Sproget følger magten, og magten er i vid udstrækning økonomiskt funderet", skriver den danske språkmannen Jørn Lund. I den mån makthavarna finner den nordiska språkförståelsen på ett eller annat sätt ekonomiskt värdefull stöder de den.

Det innebär inte att språkfolk och politiker defaitistiskt kan överlämna frågan åt marknadskrafterna. Deras ansvar är hjälpa till att lägga grunden och att ge förutsättningar för de nordiska medborgarnas möten med varandra. Och om de menar allvar måste de handla. Enbart uttalanden om vikten av språkförståelse och språkgemenskap ger inte oss nordbor sådana färdigheter att vi klarar oss i det nordiska umgänget.

Runt om i världen och även inom våra nordiska gränser reser sig de små språken och kräver stöd och skydd. En del av dem uppnår minoritetsspråksstatus. EU talar vackert om mångspråkighetens kulturella värden. Samtidigt kommer verkligheten framöver att hårdna för de olika medlemsspråken, undantaget engelskan och franskan.

Kanske skall det en rejäl konflikt till för att motståndet skall väckas. Ett världsspråk är bra, ett lingua franca måste vi ha, men inte ett språk som sopar undan vårt eget och gör oss arvlösa. Frågan är hur långt självkoloniseringen måste gå innan vi upptäcker att vi måste återerövra våra språk och ta tillbaka vad vi är i färd med att mista.

"Nordisk språkfellesskap er ikke et prosjekt, det er et arbeide på lang sikt."

Terje Tveito

Projekt

"Bron och språket/Broen og sproget." En undersökning av faktisk förståelse, faktisk språklig anpassning samt attityder. Bedrivs vid universiteten i Lund och Köpenhamn. Ett danskt delprojekt är DASVA, "Dansk-svensk akkomodation i Øresunds-området".

"Finska, svenska eller engelska?" En under sökning av hur engelska respektive finska och svenska används och vad det innebär för kommunikationen inom nyligen fusionerade svensk-finska företag. Forskningsprojektet finansieras av Finlands Akademi och Helsingfors handelshögskola.

Personer som citerats:

Werner Aspenström, svensk poet (1918 – 1997)

Steen A. Cold, bland annat tidigare direktör för Nordens hus på Färöarna

Niels Davidsen-Nielsen, professor i engelska
vid handelshögskolan i Köpenhamn

Alf Hellevik, docent i nordisk språkvetenskap, Oslo

Poul Lindegård-Hjort, professor i nordisk
filologi, Köpenhamn (död 1998)

K. G. Ljunggren, professor i nordiska språk
(död 1967)

Åke Lundqvist, journalist i Dagens Nyheter, Stockholm

Outi Ojala, riksdagsledamot, Finland

Aino Piehl, språkvårdare, Helsingfors

Per Qvale, översättare, Oslo

Mirja Saari, professor i nordiska språk
vid Helsingfors universitet

Terje Tveito, generalsekreterare i Föreningarna Nordens förbund

Finn-Erik Vinje, professor i nordiska språk
vid Universitetet i Oslo

Finn Aarsæther, högskolelektor, Oslo

Til toppen