Aktiver Javascript i din nettleser for en bedre opplevelse på regjeringen.no

"Vad är det ni talar?"

"Vad är det ni talar?"

Nordbor slår ibland folk från andra länder med häpnad genom att tala med varandra på vad som tycks vara skilda språk. "Men vad är det ni talar?" undrar utlänningen och får veta att det var norska, danska och svenska, fastän en av de talande var finne och en islänning. Sådant händer på semesterresor och konferenser.

Det fascinerande med detta språkbruk är att var och en håller fast vid sitt språk och inte går över till motpartens. Sådant brukar inte gå mellan två främmande språk, som engelska och tyska. Även om båda parter förstår båda språken brukar man tvingas över till ettdera för att samtalet skall bli uthärdligt. Men svenskar kan inte tala danska och danskar talar inte norska. Vi umgås som när vi möter dialekter på vårt eget språk.

"Det omistliga" har vi kallat denna enastående tillgång för oss nordbor. Det är ett konstaterande, men det är också en besvärjelse. Det omistliga kan nämligen mistas. Den vackra situationen med Nordens alla 24 miljoner talande med varandra på ett nordiskt språk är varken allmän eller självklar.

För de generationer som varit med om andra världskriget var och är den nordiska samhörighetskänslan stark. Norden var också det område man rörde sig i innan man började sträcka sitt resande ut i Europa eller längre.

För dagens unga är Norden något man i första hand använder som bas på väg någon annanstans (man arbetar till exempel ihop pengar i ett grannland för att kunna resa till Australien), och för dagens politiker tycks EU ha blivit intressantare än grannländerna. Därmed minskar också känslan för att den nordiska språkförståelsen har ett eget värde.

"Språkforståelse verken smitter eller går i arv."

Finn Aarsæther

Vi kan med andra ord inte ta denna språkförståelse för given. Den behöver stöd för att skapas och leva. Går den förlorad kan det bli svårt att bygga upp den igen.

Ur ett lingvistisk-darwinistiskt perspektiv kan man förstås fråga sig varför man skall hålla språkförståelsen i gång med hjälp av åtgärder. Där den verkligen behövs uppstår den ju ändå av sig själv. Visar sig andra utvägar mer effektiva, till exempel bruket av den internationella engelskan, så är det väl bara enligt tingens ordning?

Den som har förmånen att besitta ett visst mått av nordisk språkförståelse vet å andra sidan hur värdefull den är, hur mycket den ger av lätthet i umgänget, av kulturell samhörighet, av känsla av både välbekant och nytt, och hur förhållandevis liten insatsen är för att man skall förstå och göra sig förstådd.

Nordiska ämbetsmän och politiker har under de senaste åren varit besatta av en föreställning om "nordisk nytta" förödande för mycket av den institutionaliserade nordiska verksamheten. Nytta låter sig inte mätas med så enkla måttstockar som de som tagits i bruk. (Bland de institutioner som drabbades av detta nyttotänkande var det väl fungerande Nordiska språksekretariatet, som lades ned men senare dock återuppstod som Nordiska språkrådet.) Den nordiska språkförståelsen klarar emellertid att utsättas för krassa nyttoargument, om nu de andra argumenten inte skulle vara nog värda.

Til toppen