Aktiver Javascript i din nettleser for en bedre opplevelse på regjeringen.no

Vad förstår man i ett...

Vad förstår man i ett språk?

Att kunna identifiera ord och översätta dem till motsvarande på det egna språket är ingen garanti för att man skall förstå allt som yttras. Man måste även förstå verkligheten bakom orden.

Här är vi lyckligt lottade, eftersom vår kulturella gemenskap är stor. Vi har i stort sett samma samhällsstruktur med samma slags politiska organisation, skolsystem, sjukvård och sociala inrättningar, och vi har ett likartat vardagsliv med arbetsförhållanden, vanor, mat, sommarstugor, regn och mygg, även om det skiljer sig mellan Utsjoki och Haugesund, Piteå och Århus.

Det innebär att vår begreppsbildning i mycket är gemensam. Detta avslöjar sig inte minst när vi tar till engelskan som kommunikationsspråk. Det är lättare att både yttra och förstå ord som daghem, äldreomsorg, kvinnoprästmotståndare, rödvinsvänstern, nyvärdesförsäkring, viltspegel och brännvin. Framför allt behöver man inte tveka om deras riktiga innebörd.

Det gäller också förhållandet mellan finska och de andra nordiska språken. Många gånger har orden samma betydelseinnehåll och motsvarar varandra ordled för ordled: kuorma-auto – lastbil, korkeakoulu – högskola. En översättning till engelska blir ofta mindre exakt, mer omskrivande.

Samtidigt kan den dansk-norsk-svenska likheten vara förrädisk, och då handlar det bara delvis om de så kallade lömska likheterna som danskans och norskans by, på svenska stad (svenskans by motsvaras av landsby), danskans och norskans rolig, på svenska lugn (svenskans rolig motsvaras av danskans sjov och norskans morsom/morosam), norskans anledning som motsvaras av danskans lejlighed och svenskans tillfälle (svenskans anledning betyder ’orsak’), norskans rar, som för svenskar och danskar betyder ’egendomlig’ (svenskans och danskans rar betyder ’söt’, ’snäll’).

Sådant kan man lära sig. Svårare att komma åt är ord och uttryck som på ytan ser alldeles begripliga ut men som har en annan plats i verkligheten. Vad, till exempel, menar danskar när de talar om det civile samfund? För de gör de, mycket oftare än svenskar, för vilka begreppet det civila samhället ofta inte är särskilt klart.

(Med det civila samhället avses sammanfattningen av det offentliga samtalet, medier, folkrörelser kultur och vetenskap.)

Men på det hela taget har vi långt större förutsättningar att verkligen tala om samma sak nordbor emellan när vi använder de skandinaviska språken.

Sedan Øivind Mauruds rapport på 1970-talet och Ulla Börestams begränsade undersökningar har ingen mer omfattande forskning av nordisk språkförståelse bedrivits. Det finns ett stort behov av en rejäl kartläggning av faktisk såväl muntlig som skriftlig förståelse av de nordiska språken på olika håll i Norden, med jämförande undersökningar av faktisk förståelse av skriven och talad engelska, kombinerad med undersökningar av attityder till och erfarenheter av grannländerna och deras språk. Nu kan ett sådant projekt dessbättre bli verklighet. Nordiska kulturfonden beslöt i februari i år att satsa 1,5 miljoner danska kronor på forskning om nordisk språkförståelse.

"Det nytter ikke at bare kunne ordene. Deres forhold til virkeligheden bestemmes af os. Forstår vi virkeligheden forstår vi sproget."

Steen A. Cold

Drömmen om samnordiska

Då och då har det väckts förslag om ett gemensamt språk för bruk Nordens invånare emellan och som nordiskt representationsspråk i utomnordiska sammanhang. Redan den danske upplysningsfilosofen J.S. Sneedorff ville på 1700-talet ha ett samnordiskt skriftspråk, till gagn för vetenskaperna. På 1930-talet var den danske författaren och juristen Sven Clausen med rörelsen Nordisk Maalstræv inne på ett konstruerat samnordiskt språk. Inget sådant förslag har dock behandlats på allvar.

Bland de redan existerande språken skulle väl norskt bokmål vara mest användbart – det språk som ligger mitt emellan danskan och svenskan. Som talat språk har också nämnts finlandssvenskan, vars uttal är mera bokstavsnära än rikssvenskan. (Å andra sidan är danskar och norrmän mindre vana vid finlandssvenska och dess särdrag än vid rikssvenska.) Islänningars och färingars "skandinaviska" uppskattas av många.

Ett gemensamt nordiskt språk hade möjligen kunnat genomföras under Kalmarunionen. Det hade då i första hand rört sig om ett skriftspråk. Inget av de enskilda språken danska, norska och svenska hade vid den tiden något riktigt stabiliserat skriftspråk, och hade man då bestämt sig för en gemensam skriftspråksnorm hade talspråken kunnat fortleva med sina skillnader – ungefär så som de norska talspråksvarianterna i förhållande till norskt skriftspråk. Med all säkerhet hade detta unionsspråk också påverkat de regionala talspråken, och de riksspråk som sedan skulle växa fram hade legat mycket närmare varandra – kanske hade det rent av blivit ett enda. (Förutsättningen hade dock varit att inte Gustav Vasa kommit emellan med sina svenskhetssträvanden.)

Men den möjligheten är sedan länge förbi. Danska, norska och svenska är i dag skilda språk som vart och ett har en lång historia och bär varje lands kultur. Ingen skulle finna sig i den förlust det vore att ersätta det egna språket med ett konstgjort nyspråk utan förflutet, utan litteratur, utan associationer och känslor.

"Større nordisk språkfellesskap er ei tvilsam vinning om det fører til at vi kvar for oss kjenner oss meir framande overfor våre eigne nasjonale språk."

Alf Hellevik

Konstruerandet av ett nordiskt interlingva som kommunikationsspråk nordbor emellan ligger förstås inom möjligheternas ram. Men både att skapa det och att lära sig det vore överflödigt när man med en långt mindre insats och med mycket större behållning kan tillägna sig väsentligheterna i grannspråken, som är språk som används i verkligheten.

Mindre drastiska än förslaget om ett gemensamt språk är försöken att åstadkomma en gemensam nordisk stavning. Ett utslag av den skandinavistiska yran vid 1800-talets mitt var det nordiska rättstavningsmötet 1869, vars resultat emellertid blev mer nationellt än samnordiskt (delvis på grund av svensk vrånghet). Svenskan lämnade till exempel den "nordiska" stavningen hvad, godt för vad, gott. Den danske språkmannen Allan Karker visade för en del år sedan en vacker modell för gemensam rättstavning – som han samtidigt avfärdade som en Ibsensk "ideal fordring", omöjlig i verkligheten. Senast frågan om ett förenhetligande av tecknen æ/ä och ö/ø dök upp var 1973 (i Nordiska rådet), men den har också släppts.

Norskan är det skandinaviska språk som gått längst i nationaliseringen av ortografin, med stavningar som sjef, garasje, sivil, akseptere, bløffe.

Danskan är på det stora hela mindre benägen än norskan och svenskan för att anpassa lånord. Där norskan har konferanse och svenskan konferens har danskan konference, där norskan har teip och svenskan tejp har danskan tape.

Stavningen är å andra sidan det absolut minsta problemet för den nordiska språkförståelsen.

På samnordiska arbetsplatser, uppstår av praktiska skäl, en viss form av situationsbundet blandspråk. Man rådbråkar sitt eget eller samtalspartnerns språk så mycket man tror är lämpligt vid det enskilda tillfället. Man lånar de ord av varandra som bäst tjänar begripligheten. Man tar upp sådana som saknas i ens eget språk; svenskar i nordiskt samarbete använder ibland det praktiska uttrycket vara på talefot med någon, och inom Nordiska rådet är ett brådskande ärende en hastesak. Danskar gör avkall på sina räkneord fyrre, halvtreds, tres, halvfjerds, firs och halvfems och använder de samnordiska firti, femti, seksti, syvti, otti och niti. Man är uppmärksam på lömska likheter, man avstår från egna vardagsuttryck och man läser ut sådana förkortningar som inte är lika självklara som EU.

Man tillämpar alltså vad som brukar kallas individuella strategier, det vill säga man använder sin erfarenhet av vad som förstås och vad som missuppfattas för att utforma sitt eget språk så effektivt som möjligt.

(En rad exempel på sådana strategier beskrivs i handledningen "Att tala nordiskt – språkråd till nordbor i nordiskt samarbete" och i Ulla Börestams "Skandinaver samtalar".)

"Nordiska lån är den enklaste och mest praktiska formen av praktisk skandinavism."

K. G. Ljunggren

Men även om uttalsskillnaderna ökar på sina håll, i synnerhet på grund av utvecklingen i danskan, tycks språken som sådana inte glida från varandra. Merparten av nyorden bildas efter samma riktlinjer i danskan, norskan och svenskan. Ofta rör det sig om översättning från engelskan, som danskans hjemmeside, norskans hjemmeside/heimeside och svenskans hemsida av homepage, och komme ud af skabet/komme ut av skapet/komma ut ur garderoben av come out of the closet.

Ett mycket litet antal av de gemensamma orden och termerna kan skrivas upp på de nordiska språkvårdsorganens konto. De flesta uppstår spontant eller lånas, och där är svenskan ofta det långivande språket. Danmark och Norge har alltid haft ögonen på Sverige och följt med i svenska medier, medan man på svenskt håll varit betydligt mindre uppmärksam på grannländerna. Ett intensifierat nordiskt samarbete enligt vismansrapportens modell skulle förmodligen skapa fler gemensamma nyord.

Det organiserade språkarbetet

De nordiska språknämnderna har uppdraget att samarbeta med varandra i språkfrågor. Deras insatser för ordförrådet är som nämnt närmast försumbart. Samarbetet sker på ett vidare plan, med språkdiskussioner, kontakter, rekommendationer (där hänsyn till grannspråken inte sällan vägs in), ordboksarbete, språkhandledningar, konferenser, upplysningsverksamhet och gemensamma aktioner inom den nordiska språkpolitiken.

Det kan vara värt att påminna om att de enskilda nordiska språknämnderna uppstod ur tanken på ett samnordiskt språkorgan. År 1942 föreslogs ett sådant av den svenske professorn i nordiska språk Elias Wessén. I väntan på att kriget skulle ta slut och att de nordiska förhållandena skulle normaliseras inrättades 1944 den svenska språknämnden, som efter hand fick efterföljare i de andra länderna. Först 1978 kom det gemensamma organet Nordiska språksekretariatet till stånd, med Nordiska ministerrådet som huvudman. Efter den huvudlösa nedläggningen till följd av utredningen om "nordisk nytta" återuppstod det 1997 i delvis andra och osäkrare former som Nordiska språkrådet.

Även de nationella terminologiinstitutionerna samarbetar med varandra och med språknämnderna genom sitt samarbetsorgan Nordterm.

I Finland inrättades år 1980 Nordiska språk- och informationscentret, 1997 ombildat till Nordens institut i Finland (Nifin). Dess uppgift är att förmedla kunskap om Norden och nordiska språk i Finland och om Finland i Norden

Den nordiska språkvården och terminologivården utgör ett nätverk som inte har sin motsvarighet någon annanstans.

Grannspråksundervisningen är också en stor och betydelsefull del av det nordiska språksamarbetet. De nordiska kulturcentren, "pärlorna", intar en central roll med ständiga kurser och konferenser för lärare och lärarkandidater på sina program. Föreningarna Norden ordnar lärar- och elevutbyten, klassmöten och brevväxling mellan skolungdomar. Nordspråk, samarbetsorganet för modersmålslärarna i Norden, arrangerar kurser och resor i de nordiska länderna och deltar i utgivningen av läromedel. Nordiska ministerrådets handlingsplan Nordmål tar givetvis upp grannspråksundervisningen.

Nordisk språkförståelse ur aktuella aspekter

De fyra konferenserna om "Det omistliga" var samlade kring olika huvudämnen. Rapporten här är inte en sammanfattning av varje enskild konferens men tar upp åtskilligt av vad som yttrades vid olika tillfällen.

Skolan och lärarutbildningen

Danmark, Norge, Sverige och Svenskfinland

Den modersmålslärare som med ögon tindrande av nordisk begeistring låter sin klass med fjortonåringar sjunga "Röda stugor tåga vi förbi" eller "Jeg er havren" lyckas med all säkerhet skapa en djup misstänksamhet mot allt som luktar "nordiskt".

Numera är dock risken för sådana haverier minimal. Grannspråksundervisningen har inte längre den ställningen. Ofta är den rent av obefintlig.

I Nordiska ministerrådets handlingsplan Nordmål 2000 – 2004, som utgör ett program för nordisk språkförståelse, sägs det visserligen att förståelsen av grannspråken tillgodoses i grannspråksundervisningen i Danmark, Norge, Sverige och Svenskfinland.

"Tillgodoses" är emellertid ett alltför starkt ord. Under konferenserna tecknades en dyster bild av omotiverade och okunniga lärare med i sin tur omotiverade elever som uppfattar det nordiska som präktigt och hembygdsaktigt – i den mån de alls får någon grannspråksundervisning. De ljusare inslagen gällde enskilda eldsjälar och deras metoder, inte lärarkåren eller dess situation som helhet.

Nordmål har i olika omgångar talat om skolans "medvetna arbete med språkliga och kommunikativa frågor till godo för den allmänna språkförståelsen i Norden" och om skolans ansvar att ge eleverna "kunskap om kulturella och samhälleliga förhållanden i de nordiska länderna".

Samtidigt har politikerna tillåtit läroplaner och lärarutbildning att alltmer krympa utrymmet för det nordiska. Den rejäla portion av berättelser, dikter och sånger på grannspråken som redan på 1800-talet ingick i modersmålsundervisningen och skapade känslan av att man var en del av Norden är i dag inte ens ett minne blott.

Tidigare läroplaners tydliga anvisningar om att eleverna skall lära sig att förstå grannspråken har ersatts med mindre förpliktande formuleringar som "att få erfarenhet av språken i de nordiska grannländerna" (kursplanen i svenska för grundskolan) "få noe erfaring i å lytte til dansk og svensk språk" (læreplan i norsk for grunnskolen 1996). Språkförståelse som mål, liksom läsning av texter på originalspråk som ett medel, har alltså övergivits.

Lärarutbildningen har också mycket fria händer. I Sverige och Norge kan den enskilda lärarhögskolan eller det enskilda seminariet satsa rejält på grannspråken men lika gärna sopa dem under mattan; institutionerna är i stor utsträckning självbestämmande. I dag finns till exempel inga garantier för att man i universitetsundervisningen i nordiska språk får möta en grannspråkslektor. I Sverige och Norge dras det ena lektoratet efter det andra in. Inte heller är det säkert att de blivande lärarna kommer att ha läst någon som helst grannlandslitteratur i original. Och det som inte krävs i lärarutbildningen kan naturligtvis inte heller begäras i skolundervisningen.

I hög grad självbestämmande är också de enskilda skolorna och även de enskilda lärarna. I en skola kan man möta hängivna pedagoger som deltar i den nordiska lärarorganisationen Nordspråks verksamhet eller reser till kulturcentrens kurser och konferenser och som arbetar med litteratur, brevväxling, klassresor, sökning på nordiska nätsidor och annat som skapar inspirerade elever. I en annan har lärarna i sin utbildning kommit undan med att läsa en grannspråksnovell i översättning och har naturligtvis inte mycket att föra vidare till sina elever.

Motivation hos lärarna förutsätter kunskap. Hur skall man kunna "stråla ut" (som någon uttryckte det) ett ämne som man själv inte kan något om? Kunskap måste också de lärare ha som skall låta nordisk anknytning bli ett ständigt och naturligt inslag i undervisningen – en av Nordmåls vällovliga punkter på programmet.

Till den änden bedrivs det efterutbildning i olika former, anordnad av bland andra de nordiska kulturcentren. (En stor del av dem som utbildas till modersmålslärare i Danmark och Norge har åtminstone någon gång varit på kurs på Lysebu eller Schæffergården.) Årligen genomför kulturcentren också veckokurser för över 1000 lärarstuderande. Många fler söker, men får stå över på grund av platsbrist. Föreningarna Norden har sina kurser. Ministerrådets stipendieordning Nordplus har sedan starten 1988 gjort det möjligt för hittills
30 000 studerande och lärare inom alla möjliga ämnesområden (språk, musik, arkitektur, lantbruk) att göra resor och studiebesök i grannländerna.

Till hjälp i undervisningen finns också ett skoldatanät, där eleverna kan gå in och både söka information och skaffa sig chattvänner i grannländerna.

Men segheten och ointresset och bristen på kunskap hos många lärare är alltför dominerande, och problemet ligger i att de inte från början får en bra grund att stå på. Till efterutbildningen söker sig bara de redan intresserade, underströks det flera gånger under konferenserna. Det måste vara politikernas sak att ställa vissa obligatoriska krav på själva grundutbildningen av lärarna.

Den som haft lyckan att ha goda universitetslektorer i studiet av grannspråken vet vad det har betytt för att grundlägga intresset. Inga kan vara bättre ambassadörer för sitt språk och sin kultur. Nu drar, som nämnts, flera universitet av kostnadsskäl in sina nordiska lektorer. Om Nordiska ministerrådet menar allvar med sin programförklaring Nordmål bör det se till att lektorernas ställning garanteras.

Hur besjälad en modersmålslärare än är kan han eller hon heller inte mäta sig med en infödd grannspråkslärare när det gäller att fånga eleverna. I värsta fall kan tragglande med texter på originalspråket snarare föda motvilja. Det gamla systemet med reselektorer (sendelektorer) borde därför ges liv igen, liksom möjligheterna till lärarutbyte. (Det behöver för övrigt inte bara vara modersmålslärare som byter tjänst med varandra under en tid. Många andra ämnen kan rent av passa bättre, eftersom uppmärksamheten då inte hamnar på språket utan på innehållet.)

Under konferenserna kom det upp förslag om att ge alla blivande lärare i nordiska språk en stipendievecka i ett grannland, att låta lärarstuderande mot en mindre ersättning förlägga någon del av sin praktiktid till ett grannland liksom att låta lärare i "musiska ämnen" (språk, litteratur, musik, drama, teckning) få ett treveckors uppehåll på en nordisk kursgård med undervisning och möten med kulturpersoner från det landet.

Dansk Sprognævn har till och med skisserat en plan för en nordisk internatskola på gymnasienivå.

Allt sådant vore investeringar som säkert skulle resultera i en livslång entusiasm.

Det är nu inte bara den bristande egna utbildningen många lärare har emot sig. Ett problem är att undervisningen i skolan sätts in alldeles för sent, nämligen just i den ålder där eleverna finner de nordiska språken rätt hopplösa och där engelskan är det enda som har prestige. (Det gäller både grannspråken i Skandinavien och svenska och danska som främmande språk i Finland och på Island.)

Grannspråksförståelsen borde luras på barnen innan de lagt sig till med attityden att den är lika omöjlig som löjlig. Vuxna antas ju kunna förstå grannspråken utifrån det egna språket. Varför skulle det inte i lika hög grad gälla barn? Ju mindre de är, desto bättre. Norden har dessutom den bästa barnkulturen i världen. Emil i Lönneberga, Klas Klättermus, Gummi-Tarzan och Mumintrollen finns som böcker, på video eller ljudband. Bara som exempel.

De första förståelsehindren skall vara överståndna när eleverna kommer upp i chattåldern och upptäcker att det på lagom exotiskt avstånd finns jämnåriga med samma intressen, det må vara popkultur eller livespel. Det finns inga skäl att anta att unga människor i grunden skulle vara mindre intresserade av vad grannländerna har att bjuda än av något annat.

Finland och Island

I Finland och på Island har de nordiska kontaktspråken svenska och danska flyttats från första plats som främmande språk till andra. Det första är givetvis engelska, som i Finland läses från klass 3, på Island från klass 4, medan svenska i Finland kommer in i klass 7 och danska på Island i klass 6.

Den finska läroplanen för svenska som andraspråk betonar dock att tvåspråkighet och nordism är en del av landets kulturidentitet. Det är en uppfattning som delas av finlandssvenskarna men också av många finnar.

Å andra sidan finns på sina håll i Finland ett ganska utbrett motstånd mot svenska som obligatoriskt ämne, "tvångssvenskan", som den ibland kallas med en populistisk benämning.

I bygder (framför allt i östra Finland) där man inte har några svenska kontakter, inte möter svensk press och inte kan höra eller se svensk radio-tv kan bristen på intresse vara förklarlig. Svenskan väcker där ungefär samma entusiasm som tyskan hos generationer av elever i Sverige. Tråkig att lära och med få tillfällen till verkligt bruk. Men i de undersökningar som då och då görs av företagens behov av kunskaper i främmande språk har svenskan en stark ställning, vilket motiverar en del finska föräldrar att sätta sina barn i rent svenskspråkiga skolor för att ge dem en bra start i livet.

I en undersökning som Nifin nyligen gjort bland finländare i nordiskt samarbete uppgav två tredjedelar att de ansåg att man borde använda skandinaviska språk medan en tredjedel föredrog engelska. Ju nyttigare man uppfattade samarbetet, desto viktigare ansåg man bruket av skandinaviska vara.

För finnar som inte deltar i någon form av nordiskt arbete tycks uppfattningen att svenska är en nyckel till övriga Norden inte lika övertygande.

På Island (som är enspråkigt isländskt) har danskan en ställning som i ett avseende påminner om svenskans i Finland. De yngre känner sig säkrare på engelska än på ett skandinaviskt språk. När Anders And (Donald Duck, Kalle Anka, Aku Ankka) började komma ut på isländska som Andrés Önd försvann den sista drivkraften för isländska barn att ge sig i kast med danskan.

Men både tvångssvenskan och skoldanskan kommer till användning så snart finnar och islänningar flyttar till andra nordiska länder. Den stora finska invandringen till Sverige har visserligen avstannat sedan Finland fick en egen stark ekonomi, men sverigefinnarna är fortfarande många. Finska sjuksköterskor utgör en del av de 30 000 nordbor som arbetar i Norge, och där lär de sig norska med hjälp av svenskan. Islänningar möter man i jobb och studier i hela Skandinavien. Både finnar och islänningar försäkrar att de känner sig starkt delaktiga i den nordiska gemenskapen, även de som deltar på engelska.

Och både i Finland och på Island gör enskilda lärare underverk.

Medierna

Radio och tv

Nordsat gick i graven, och det gjorde också Tele-X. I maj 1988 stod det klart att det inte skull bli något av med en nordisk tv-satellit.

Politikernas livliga engagemang i Nordsat grundade sig både på samhälleliga och kulturella intressen. Nordsat-frågan leddes av den ideella nordism som mer eller mindre framgångsrikt burit upp så mycken annan nordisk verksamhet, men här fanns också en industripolitisk sida: Norden skulle bli ledande inom satellitteknik.

Det finns många skäl att sörja över att den nordiska satelliten aldrig kom till stånd. Med den hade den nordiska språkförståelsen fått förutsättningar som aldrig tidigare. Mycket av yngre norrmäns förtrogenhet med svenska kan förklaras med att de som barn såg svensk barn-tv utan att ens tänka på vilket språk det var de mötte. (Under en period tycktes utropet "Eeemiil! Förgrömmade onge" från den svenska tv-serien "Emil i Lönneberga" vara lika spritt i Norge som i Sverige.) Det moraliska motstånd som befarade att folk skulle se "Dallas" så fort de bara kom åt förbisåg vad dubbning och textremsor på grannspråken skulle kunna betyda för den språkliga tillvänjningen på alla håll i Norden.

De stora samspråkiga programsatsningarna har gått under för producenternas uppfattning att Norden inte har någon dragningskraft på tittare och lyssnare. Nordvisionen är begravd, den samnordiska musiktävlingen "Kontrapunkt" likaså, trots sin popularitet under många år. (När de två allra sista sändningarna gick i textad version i Finland valdes programmet till årets bästa.) Det svenska radioprogrammet "Grannland" var för många svenskar ett fönster ut mot Norden. I det behandlades politik, kultur och vardagsliv. Det är nedlagt.

Förlusten av den nordiska satellit vi aldrig haft innebar dock inte slutet på all gränsöverskridande verksamhet. Som plåster på såren fick vi en nordisk film- och tv-fond, som vi kan tacka för många kvalitetssatsningar. De statliga etermediebolagen samarbetar också om stora program som sänds i och utanför Norden – program som skulle vara för dyra att framställa för ett enskilt land.

För tittarna märks detta samarbete dock för det mesta först när producenterna räknas upp i eftertexterna.

Antalet inköpta program från grannländerna har också ökat, som en följd av att sändningstiderna har ökat. Nyhetsredaktionerna samarbetar över gränserna. Radio Malmöhus och Radio København delar reportrar och har gemensam nyhetsbevakning på båda sidor om sundet.

Inom radiojournalistiken är Norden ett tacksamt arbetsfält när det egna landet är för litet och världen utanför för stor. Det är påfallande hur ofta man i de nationella radioprogrammen möter inslag med miljöexperter, författare, läkare, filmare, politiker, lärare, musiker, regissörer, feminister, jordbrukare, veterinärer, präster, aktivister med flera från ett grannland. Det har det goda med sig att det visar lyssnarna att språkförståelse är något normalt.

Allt sedan den allmännyttiga tv:n (public service) fått konkurrens av den reklamfinansierade har grannlandstittandet i Skandinavien minskat. Dels beror det på intresset – många utländska kanaler ger vad grannländerna bidrog med: filmer, sport, serier. Dels beror det på att den statliga tv:n i Danmark och Norge tar betalt, om än modest, för sina program utan att å andra sidan bidra med några reklamintäkter.

I det läget väljer många kabel-tv-bolag bort de nordiska allmän-tv-kanalerna. Det gillas dock inte alltid av abonnenterna; en bostadsrättsförening i Masthugget i Göteborg, den största i landet, gick emot sitt kabelbolag och krävde en dansk och en norsk kanal. Fortfarande har SVT 1 och 2 en fast ställning i Norge. I dansk kabel-tv kan man ta in SVT 1 och 2 och TV 4 – som för övrigt ligger på femte plats.

För Sverige – Finland finns en speciell lösning med speciella kanaler med svenskspråkiga program som sänds till Finland och finskspråkiga som sänds till Sverige i syftet att tillgodose finlandssvenskar och sverigefinnar.

Grannlandstittande är störst i gränsområdena. I Sverige kan 10 procent av hushållen se grannlands-tv, de flesta i Malmö-området, där nästan en fjärdedel av befolkningen någon gång under veckan ser på dansk television. I Stockholmsområdet däremot finns inte dansk och norsk tv.

Tidningarnas programtablåer ger grannlands-tv anständigt utrymme.

Kabel-tv-bolagens rätt att bestämma kanalutbudet går givetvis ut över de enskilda tittarna. Alla kan inte förlita sig på en stark bostadsrättsförening, som göteborgarna i Masthugget. När politikerna misslyckades med Nordsat borde de därför i gengäld ha krävt andra möjligheter. Norges och Danmarks statsministrar Gro Harlem Brundtland och Poul Nyrup Rasmussen gjorde det genom att sätta press på kabelbolagen, vilket ledde till att en dansk kanal finns nu med i det norska grundutbudet.

I Sverige däremot har politikerna vikit för kabelbolagens juristers tolkning av yttrandefrihetslagen. Den förre svenske utrikesministern Lennart Bodström, som har utrett Sveriges möjligheter att se grannlands-tv, håller inte inne med att han anser att det svenska kulturdepartementet gått kabelbolagens ärenden och svikit konsumenterna. När yttrandefrihetslagen används mot själva yttrandefriheten borde statsministern ta det yttersta ansvaret och ställa liknande krav som hans norska och danska kollega gjort, är hans åsikt.

Nu ligger också digital-tv i startgroparna, med ett utbud på 40 kanaler. Här finns det möjligheter för en samnordisk uppgörelse. Vi borde inte ha det sämre än i USA där den nya tv-kanalen Scandinavian Channel under åtta timmar om dagen sänder program från de nordiska allmän-tv-kanalerna. Men det hastar.

Til toppen